Untitled

Till en början var det lätt att hitta förklaringar. Du tänkte att han
hade mycket att berätta, många att träffa. Kanske hade han blivit
bjuden på mat. Hade han svårt att lämna de sina kvar i slummen?
Kvällen kom med sin sotsvärta och du bestämde dig för att Alejandro
valt att stanna kvar över natten. Du till och med kände att det var
ett klokt beslut.
Själv somnade du i trygg förvissning om att han skulle komma
vandrande på den smala grusvägen imorgon. In genom porten,
med glada ögon och den vita skjortan skrynklig efter en natts sömn
på familjemadrassen.
Nästa morgon kom och du dröjde dig kvar en stund i sängen. Låg
och lyssnade efter de invanda morgonljuden. Små yrvakna tjut och
duschars strilande när kvinnorna tvättade sina barn. Slamret i köket
där dagens matlag förberedde frukosten och någonstans längre
bort surret av en gräsklippare. Trädgårdsmästaren var ofta tidig eftersom
han föredrog att klara arbetet innan solen började bränna.
Den första du mötte ute på gården var Rosario. Den femtonåriga
flickan som kom till Shelter för snart ett halvår sedan. Hon vaggade
fram med benen brett isär och de svarta händerna i ett skyddande
grepp runt barnet där inne. Hennes kjol hängde löst långt ner på
höfterna och linnet förmådde inte täcka den stora magen. Den var
fylld av bristningar och du såg att magen sjunkit rejält.
”God morgon, Rosario. Det är dags snart kan jag se. Hur känner
du dig?”
Hon bet sig nervöst i läppen men sprack sedan upp i ett tveksamt
leende. ”Ganska bra, tack. Lite ont och väldigt tungt. Men det är så
det ska vara har jag fått förklarat av de andra. Jag tänkte låta doktorn
känna efter idag att allt är som det ska.”
Hon fortsatte sitt vaggande in till matsalen medan du slog dig
ner på stenmuren och lät blicken svepa över området. En liten kille
kom fram och du hjälpte honom att spänna ryggsäcken. En smula
bröd satt envist fast i den leende mungipan och du drog varligt
*