Untitled

”Snälla, för min skull”, bad pojken. ”Jag lovar att han inte ska
hitta på några mer hyss.”
Då gick djuren och växterna med på att ge bort lite grann av
sina röster, för de tyckte om pojken och ville inte att han skulle bli
ledsen.
Till slut var det bara Katt som inte hade gett lite av sin röst till
Skuggmannen.
”Katt, kan inte du ge lite av din röst till Skuggmannen”, sa
pojken.
”Nä, det är jobbigt. Jag ville bara se hur det skulle gå när ni bråkade”,
sa Katt och gick sin väg. Men när Katt passerade dörren ut
genom kontoret gav han lite av sin röst till Skuggmannen, men
bara lite, så att det inte skulle märkas.
Pojken klättrade ner till Skuggmannen som stod och testade sin
nya röst mitt i kontoret.
”Nu har du fått en röst, kan jag få ängen nu?” frågade pojken.
Skuggmannen var så glad att han grät men han lyckades ändå
hämta sig tillräckligt mycket för att vända sig om och titta på
pojken.
”Självklart ska du få det. En sekund bara”, sa Skuggmannen, reste
på sig och sträckte in handen i bröstet, ryckte ut hjärtat och gav det
till pojken.
”Här är det! Lägg det där ängen var och sjung till det att växa”,
sa Skuggmannen glatt.
”Men det här är ju ditt hjärta, jag kan inte ta det!” utbrast
pojken.
”Det är okej, nu när jag har en röst kan jag alltid plocka ett nytt”,
sa Skuggmannen och log. Sedan vände Skuggmannen sig om och
gick.
Pojken öppnade handen och såg att hjärtat var ett litet frö.
0