Untitled

Du funderade mycket på vad som skulle hänt om Alejandro inte
orkat ge sig tillkänna där i parken. Om han inte haft modet.
Återigen knäpper du händerna. Nu i stilla bön. Bön om förlåtelse.
Förlåtelse för något du inte förstår och därför heller inte kunde
gjort på annat sätt.
Trafiken in mot stan brusar i bakgrunden. Tunga lastbilar hostar
på för låg växel när de kryssar förbi hästdragna vagnar. Förare i
små ettriga bilar signalerar och skriker genom nedvevade rutor åt
cyklisterna.
Men du hör det inte. Inte ens din inre monolog med Herren
lyckas du riktigt med. För rakt igenom skär ljudet av det du aldrig
hört. Du försöker, för säkert tusende gången, föreställa dig hur det
måste ha låtit. Som när någon trampar sönder en gren? Som när
ett isblock klyvs? Du har sökt ord som kunde beskriva lätet men du
tror inte att de finns.
Det var helt självklart att Alejandro skulle få stanna på Shelter tills
vidare. Om han fick tid på sig, bli starkare så skulle han också få
börja skolan. De flesta av de unga kvinnorna gick i skolan och han
kunde säkert gå tillsammans med dem.
På Shelter följde Alejandro dig till en början som en skugga.
Tappade du något var han vesslesnabbt framme och plockade upp
det, när ni ätit tog han din tallrik med till disken och när du varit in
till stan i något ärende skyndade han fram och öppnade bildörren
och kikade in för att se om det fanns något han kunde hjälpa dig
att bära.
Långsamt och trevande började han också visa intresse för de
andra boende. Där fanns barn att leka med och unga kvinnor som
med stolta ryggar bar sina väntade barn i stora svarta magar. Det
var kvinnor som Alejandro lätt kunde identifiera sig med eftersom
de delat hans uppväxtvillkor.
0
*
*