Untitled

Hon som är tre år förstår inte vad ett lasarett är men någonting
som inte är bra måste det vara. Kanske någonting som liknar djuret
i magen, fast mycket värre.
Den ljusa midsommarnatten mörknar tillslut. Pappan somnar,
kallsvettig och utmattad. Hon går in i barnkammaren. Bläddrar
länge, länge i bilderboken, tills det som biter nästan är borta.
0
IV
Ingen är egentligen med henne.
Inte då, inte nu. Eller, de var i närheten av henne, rörde henne,
knullade henne, drack kaffe ibland, pratade om sådant man pratar
om; Nästanälskade. Men de var aldrig med henne, inte riktigt nära,
aldrig så som hon hade tänkt sig. Aldrig ända in. Ingen förrän Z
kom.
Bussen har ökat farten. Åker längs den enda väg på ön som hon
utan att vara ironisk faktiskt kan kalla för just det. Vägen går visserligen
från ön, på en bro, över vattnet, mot den något större staden
med slott och gränder, den lilla stora staden på fastlandet. Tre
bankomater, tusen frisörer, en biograf, två bra caféer och ett antikvariat
vars innehåll på ett för henne tilltalande sätt blandar det
intellektuella med i andras ögon tvivelaktiga böcker.
Solen har börjat bryta igenom dimdiset nu, vädret vänder alltid
här efter mitt-på-dagen-slaget. Ofta är omvandlingarna brutalt
snäva, lika hennes ständigt omstörtande och växlande humör.
Gegga, gegga, perfekta pastell, nynnar hon lite. Kedjeradhusvillor
på en åker vid brons startsträcka, en åker vilken består till hundra
procent av lervälling. Vissa platser ser verkligen ut exakt som det
samhälle hon en gång kallade hemma, lika äckligt ytperfekt och
slaskigt inunder.
Men den lilla stora staden tycker hon rent ut av om. Tycker om
trädgårdarna, hamnen, de små butikerna med krimskrams. Kanske
kommer hon till och med att sakna dem. Men, hon tänker hålla
löftet. Låta Z åka iväg, bara han är ihoplagad, tillsamlad, så kan han
lämna landet, den sabla myllan. Z och jag ska på varsitt håll lämna
det här och på något sätt bli fria.