Untitled

Solen gick ned och vi fick tid för varandra. Det var allt som fanns
härute; vi och tid. Och så ett mossgrönt litet berg och en stor ek att
gömma sig under, men det var vi som räknades för vi hörde inte
hemma här. Utan oss hade det inte blivit någon friktion. Sent på
kvällen dämpade sig syrsorna för att locka oss att prata. Vi hade tre
olika sätt att prata på.
”Det går inte att döda en människa genom att kasta ett spelkort
på dem, jag såg det på tv.”
”Kan någon hämta en filt, jag fryser.”
”Ni är ganska lika, hade du haft glasögon hade du sett ut precis
som din bror.”
Vad vi hade gemensamt var att vi alla ropade på hjälp. Han ville
att någon skulle vara vid hans sida. Hon ville att någon skulle vara
hos henne. Jag ville vara med dem. Underligt nog visade vi som
minst när vi trivdes som bäst.
Vi stod på egna ben, i ett eget hus, om än tillfälligt. Vi hade kylen
full och en känsla av otillräcklighet i kroppen. Vi skulle bo här en
tid, det fanns ingen anledning till brådska. Ändå var det den största
orsaken till irritation under de första dygnen, känslan av att allt
måste ske på en gång. Vi bråkade om det och kände oss fåniga. Det
byggdes sakta ett staket mellan mig och den andra hanen i huset
och av biologiska skäl kunde honan aldrig helt hamna på en sida.
Hon lutade åt min, men stod med fötterna på hans. De såg likadana
ut, vi såg bra ut tillsammans. Jag alltid lite argare än hon, även om
det var hon som hade den kalla insidan. Fast det var aldrig vi. Det
var bara en tanke. Om han någonsin hade vetat det hade han kunnat
förstå. Men det fanns så mycket jag inte förstod heller. Varför
han grät inuti t ex, och varför han alltid försökte dölja det för mig.
Den andra dagen vaknade vi alla i olika delar av huset. Det skulle
förbli så för resten av vistelsen.
”Jag vill ha ägg”, sade hon.
”Vi har inga ägg”, sade han.
”Ägg är gott”, sade jag.
Hon önskade, han slog ned, jag medlade. Och vi kom ingen vart.
Vi började om, och det slutade alltid likadant.