Untitled

Pojken gav Dvärgbjörk en sista kram och började gå in på
kontoret.
”Förresten Dvärgbjörk, kan du gå ner till Golv på våningen under?
Jag lovade att jag skulle komma och leka senare, men jag lurade
honom förut när jag var där och det var inte snällt. Kan inte
du gå ner och hålla honom sällskap?” sa pojken.
”Okej”, sa Dvärgbjörk och gick ner.
Istapparna i taket hade blivit ännu större än när pojken var på kontoret
förra gången och hade växt tills de blivit stora pelare över hela
kontoret.
”Vad gör du här pojke. Sa jag inte åt dig att gå iväg?” sa
Skuggmannen någonstans långt inne bland ispelarna.
”Jo, men jag kom tillbaka”, sa pojken
”Men så får du väl inte göra!” utbrast Skuggmannen.
”Får jag visst det. För du har fortfarande inte gett tillbaka ängen”,
sa pojken.
”Tvinga mig!” ropade Skuggmannen från pelarskogen.
Pojken sprang in och började leta efter Skuggmannen. Det
tog jättelång tid men till slut lyckades han och Katt hitta fram till
Skuggmannens skrivbord. Men Skuggmannen fanns inte där. Så då
började dom leta efter eldstaden. Men han fanns inte där heller.
”Sluta gömma dig då!” ropade pojken.
”Kan inte”, muttrade Skuggmannen. ”Jag har gått vilse.”
Då började pojken sjunga en sång för vinden och bad den blåsa
in lite vår i rummet så isen skulle smälta. För ett kort ögonblick
tyckte sig pojken se Skuggmannen mitt inne i rummet, men då
började Skuggmannen viska till elden i eldstaden så det blev ännu
kallare än förut.
”Ha, ha, så lätt hittar du mig inte”, skrattade Skuggmannen.
”Men tack för vinden, nu vet jag var jag är igen.”
Då blev pojken sur på riktigt och började sjunga för elden. Han
förklarade för den att eldar ska vara varma och inte kalla, men elden
bara skrattade åt pojken. Så pojken sjöng ut elden i rymden
och sjöng att den skulle åka runt i universum som en komet.
”Det där var min eld!” skrek Skuggmannen argt. Nu när elden
7