Untitled

lyckades hänga på haspen på insidan av skjulets dörr innan jag
slocknade på min sovplats i hörnet. Det höll på så en tid, jag jobbade
på krogen och allt var frid och fröjd. När jag i efterhand funderar
på om det var något jag lärde mig på krogen var det att man
alltid ska salta det som inte smakar. Egentligen tror jag farbror menade
krydda i allmänhet, men eftersom salt var den enda kryddan
som fanns på krogen var det samma sak. Han dränkte allt i salt. Jag
smakade aldrig på ölen han serverade, men hade jag gjort det är jag
övertygad om att den skulle ha smakat salt även den. Det fina med
kryddor är att de kan tillföras utan att man behöver ta bort något.
De bara lägger sig ovanpå och förstärker och skapar inbillning. På
en krog som den i hamnen var det viktigt att salta mycket, annars
skulle det sluta illa. Illa för den som åt av maten och ännu värre för
den som serverade den. Saltet gjorde alla lyckliga och jag gjorde
saltet till en viktig del i min vardag. En för viktig del skulle min mor
ha sagt som inte alltid kunde se mig klart då molntäcket mellan oss
blev för tjockt.
Det fanns en regel i hamnen. Ingen som kom dit stannade där
särskilt länge. Ändå var känslan att alla som var i hamnen verkligen
hade varit där sedan tidernas begynnelse, och detta skänkte platsen
ett magiskt skimmer. Det var så jag såg på den i alla fall. Men även
en hamn kan växas ur, och längst ut på bryggan finns ingen annan
återvändo än att kliva på ett skepp. Farbror presenterade mig för
en ståtlig kapten och förklarade att det hade blivit dags för mig att
åka hem. Skeppet jag en tidig morgon bordade hette…