Untitled

Dock hann brödbiten knappt försvinna innan hans tunna kropp
drogs ihop i konvulsioner.
Du gav också ett löfte till honom. Du skulle hjälpa honom under
förutsättning att han fanns på plats två dagar senare. Opåverkad.
När du kom tillbaka avtalad dag behövde du inte alls vänta länge
innan han dök upp mellan träden. Fortfarande lika skitig, med
flackande blick, närmade han sig bänken, böjde huvudet mot marken
och sade tyst: ”Bom día, signor.”
Alejandro var hans namn men något personnummer hade han
inte. Det är inte alltid de har det. Man föds och man dör och har
man tur och mycket mod hinner man leva lite där emellan.
Du höll ditt löfte, tog honom med i bilen till Shelter. På vägen
dit började han sakta, sakta berätta sin historia. Inte olik många
andras men inte desto mindre tragisk.
Alejandro var född i den största favelan söder om den stora staden.
Hans mamma hade ensam tagit hand om de fyra barnen. ”Två
småflickor, mig och min storebror Lucio”, sade Alejandro. ”Lucio
jobbar lite. Putsar skor. Ibland kommer han hem och ger mamma
lite pengar.”
De två rum familjen hade till sitt förfogande rymde hela deras
liv. I randiga plastkassar upphängda på spikar på väggen för att inte
stjäla plats förvarades kläderna. Där fanns även några skolböcker.
Omsorgsfullt inslagna i gammalt tidningspapper för att inte förstöras,
låg de där som en plågsam påminnelse om när man haft
pengar till skolavgifterna för Lucio. Sparade också i förhoppningen
att ett mindre under skulle ske och man skulle få råd att låta de
yngsta barnen börja skolan så småningom.
I huset sov man på madrasser utrullade på golvet, tätt intill varandra
för att hålla värmen. Där lagades maten på gasolkök på den
lilla bänken innanför dörröppningen och man åt i pastellfärgade
plastskålar som var så sönderrepade att risporna i botten förblev
svarta hur mycket man än skrubbade dem.
*