Untitled

Sommarhusvistelsen blev inrutad i rutiner. Flykten blev en utflykt
och att göra något annat blev att äta samma mat. Allt fokus
lades på att skapa en fysisk förändring och vi glömde alla att det
ursprungliga problemet fanns inom oss själva.
När jag trasslat in mig tillräckligt i hennes nät var det bara hon som
kunde göra mig glad. Mina rövarstråk ute i skogen hade blivit rena
tidsfördriv, desperata försök att hålla mig undan lite för att göra
mig åtrådd på nytt. Om det var just för att jag inte letade som jag
lyckades hitta något i skogen vet jag inte.
Ett avbrutet träd, blixten måste ha kluvit det, blev utgångspunkten
för vandringen. Bortom trädet låg ett hav av barrskog jag ville
tränga in i. Barfota på ett sätt man bara kan vara i juli vandrade jag
förutsättningslöst, bort från sommarhuset, bort från trädet. Ju mer
det fanns att lämna bakom mig, desto bättre hade mina vandringar
börjat kännas. Jag tänkte på vad de gjorde utan mig och såg dem
sitta tysta i var sitt rum och räkna minuterna. Bara när jag var frånvarande
såg verkligheten ut som jag ville att den skulle se ut.
Bortom barren låg en skogsglänta där jag skulle finna skatten.
En trasig inhägnad låg mitt i gläntan och fungerade, trots hålen i
stängslet, som hem för ett gäng hönor. Det var tydligt att hönorna
var herrelösa numera och på något underligt sätt lyckats klara sig
själva här ute i skogen. Hur de lyckats undvika rävar och andra jägare
förstod jag aldrig, men jag förstod vad jag såg; ett gäng hönor
bodde för sig själva mitt ute i skogen. Jag ville bosätta mig med dem,
bli en del av naturen, glömma vad det hade blivit av den mänskliga
rasen och be om nåd att få återvända till naturen. Jag ville det, men
människan i mig ville något annat. Han ville samla och växa.
Hönorna sprattlade panikslaget när jag lyfte upp dem med grepp
runt deras halsar. Jag hade låtit slumpen utse två av dem till att
bli bortrövade från den trygga lilla inhägnaden. De kämpade emot
frenetiskt. Kanske var varje liten höna kritisk för att det skulle fungera
för dem, kanske raserade jag med min gärning hela deras lilla
samhälle. Jag vände mig aldrig om och såg efter.
När jag återvände till sommarhuset med två sprattlande hönor i
mina händer blev systern förskräckt. Brodern såg möjligheten och