Untitled

Forsen frös till is, men med hans armar runt mig kände jag
ingen kyla.
Han sa, jag älskar dig.
Jag sa samma sak.
Jag älskade honom. Älskade att han älskade mig. Älskade
hur han fick mig att älska mig själv.
Vi älskade. Varandra. Med varandra.
Han visste hur han skulle klä av mig för att kunna komma in,
innanför skalet. Och jag älskade honom för det.
Det blev en annan dag.
Vi gjorde popcorn i micron.
Jag frågade, räcker det?
Han sa, det finns ingen annan. Du räcker.
Men det var inte sant. Det fanns så mycket annat som inte
var jag. Så mycket mer.
Han sa, du har fel.
Jag sa, jag vet inte.
Han sa, vad vill du?
Jag sa, jag vet inte.
Jag kände redan då att allt var på väg att rämna. Han smekte
och jag slog. Så hade det varit och troligtvis fortsatt om han
inte tagit sig loss.
Jag kan inte andas, sa han.
Andas genom mig, sa jag.
Vid mitt köksbord tog han mina händer. Utanför fönstret
sken solen på de nyfödda snödropparna. En talgoxe landade
på sandlådans träram men flög sin väg igen när barnen återvände
till sina påbörjade sandslott. Så lätt, så oskyldigt, så
mycket man inte visste, så mycket man inte behövde veta.
Mammorna satt och rökte på bänken bredvid, deras ansikten
rynkade till hundratals små veck. Tänk om man inte behövde
växa upp.
Mina händer var i hans. Det luktade bränt i lägenheten. Han
började prata men jag såg bara hans läppar röra sig. Jag be-
89