Untitled

mans med farmor och farfar den ärligaste släktingen.
Dubbla släktingar ger dubbel uppsättning av julklappar. Det vill
jag kalla fördel. Julafton, efter Kalle Anka, är den dag på året som
jag är mallig. Tomten har jag avmaskat många gånger, nu kommer
han inte så nära längre. Det är himmelskt befriande, han är inte
vacker och luktar inte jul. Doften han sprider är obehaglig.
Det här med piano är något jag får se i stjärnorna efter. Hoppas
Harriet fattar hur det är med resurserna i min spargris. Jag kan
inget göra. Tänker inte ge upp för det. Alla bakvägar har en framgång,
tro mig. Farmor kommer hem från stugan nästa helg. Fan,
vad jag ska spela.
Dagarna trönar på och fredagen står pianostunden till förfogande.
Pianostunden är min, hela helgen. Ingen idé att fortsätta lektionerna
på skolan, bästa läraren är jag själv. Med mitt gehör och utan
noter kan det bli riktigt bra. Jag lovar och står på knä.
– Tjena farmor.
– Hej gumman. Hur är det med dig?
– Pianodags.
– Javisst, gå in och sätt dig, jag rullar bullar så länge. Det är väl
köttbullar du vill ha.
– Det spelar ingen roll, jag ska spela vad det än blir.
Måste hon kalla mig gumman hela tiden? Hon är ju mer gumma
själv nu för tiden. Har nyss passerat pensionsgränsen och måste betala
mindre när hon tar bussen. Åldern vill hon inte höra talas om.
Jag ska inte pipa om det.
Det här pianot är mycket skönare än Harriets patrask. Både rumpa
och ben får plats. Inga stickor i låren heller. Jag börjar klinka
och tycker mig känna igen melodin som smuttar. Det är den där
AC/DC-låten. Shit, den har satt sig, jag som bara lyssnat hittills.
Musicmemory, be my guest. Klassisk hårdrock vill jag döpa det till.
Några minuter senare ropar farmora om mat, jag sliter mig från
repet. En energikick och paus kan behövas. Vi pratar lite om det
här med inget-piano-hemma-tragedin. Hon säger att jag får komma
7