Untitled

pIanot
Jag startade min pianokarriär när jag var tre. Ett svart lite antikskämt
Zimmermann var det jag övningskörde med. Minns de första
ackorden svagt. Suckarna från köket sitter starkare. Farmors smågnäll
hördes mer än hon anade. Jag sket fullständigt i betygen, huvudsaken
var att jag gillade mina truddiluttor själv. Scenklädseln
var oftast en vit elefantmönstrad pyjamas. Mycket snyggt, dressen
matchade musiken till max. Tonen av skrikig orangefärgad pyjamas
kompade tonerna på pianot. Dum, di dum, di dum.
Efter några helgers klinkande kunde jag iallafall C D E F G A H C D
klonk. C D E F G A H C D, klonk. C D E F G A H C D, klonk. C D E F G A H C
D, klonk. Jag tror man kallade det skala. Skala hade jag bara hört
i köket förr. Skalad potatis eller skalat ägg. Skall det då heta skala
piano, tänkte jag. Lite väl hårdkokt, men det var inte värt att lägga
ner tid på den strofen. Fortsatte med durkänsla på nästa stycke.
Pianolektionerna startade på riktigt när jag var tio. Jag skulle träffa
en pianolärarinna, blockflöjtsläraren hade jag redan gjort slut
med.
Vi hade bestämt möte i biblioteket klockan två. Klockan var fem
över och jag lubbade som fan. Glömde naturligtvis att knacka, slet
upp dörren med ett ryck.
– Tjena, eller hej menar jag, är det du som är Harriet? F’låt att
jag är sen.
– Hej på dej du, har du nån förklaring?
– Ja, det var farfar och jag som satte första tangenterna på plats
och nu vill jag börja lira lite tajtare, fattaru?
Hon såg ut som en riktig surmoster med sina glasögon på nästippen.