Untitled

Han hjälpte gärna trädgårdmästaren att hålla fint i rabatterna
och när söndagen kom och ni alla i samlad tropp promenerade till
det nybyggda, vackra huset där du skulle hålla gudstjänst, gick han
först i ledet. Den vita bomullsskjortan kontrasterade mot hans kolsvarta
hud och du kikade på honom lite från sidan. Trots den korta
tid som förflutit såg han större ut. Troligen för att han äntligen
började våga sträcka ut sig och ta den plats som faktiskt var hans.
Den där dagen, det var en söndag och du satt försjunken vid skrivbordet
över räkenskaperna, knackade Alejandro på kontorsdörren
och bad att få tala med dig.
Han hade klätt sig fin och håret som blivit tjockare var prydligt
kammat. Du förstod på en gång vad han hade på hjärtat. Något ni
talat om många gånger under hans vistelse på Shelter. Han var så
stolt och glad att han fått möjlighet att ge livet en chans och det var
därför inget märkligt alls att han längtade efter att få visa upp sig
där han en gång faktiskt haft sitt hem.
Så när Alejandro sade att han ville göra ett besök hemma i favelan
sveptes du med av hans glädje och såg bara modet och stoltheten
i hans stora, bruna ögon. Du reste dig, gick runt skrivbordet,
gav honom en kram och strök honom ömt över huvudet.
”Lycka till, Alejandro. Hälsa din mamma och säg att vi tar hand
om dig nu. Hon ska inte behöva oroa sig mer för dig.”
Han vände sig om och började gå mot dörren. Förmiddagssolen
bildade rutmönster på golvet och mitt i en gyllene ruta stannade
han upp när du sa efter honom: ”Lova mig bara att du är tillbaka
innan det blir mörkt.” Alejandro nickade. ”Jag lovar.” Han log och
försvann ut.
Själv såg du till att avsluta ditt trista men nödvändiga arbete med
bokföringen så snart du kunde, för att få ägna dig åt det som skänkte
så mycket mer meningsfullhet åt det liv du valt att leva.
*
*