Untitled

”Det är en vacker dag, solen lyser och jag har fångat Fisk.” sa Katt.
”Ängen är borta, Skuggmannen på kontoret var elak mot mig,
och nu kan jag inte sjunga längre”, snörvlade pojken.
”Inget värre?” sa Katt.
Pojken tittade upp på Katt som hade börjat slicka pälsen igen.
”Om ängen är borta, ta tillbaka den”, sa Katt.
”Jag kan inte!” ropade Pojken. ”För att få tillbaka ängen måste
jag kunna sjunga, och det kan jag inte!”
Katt tittade på honom.
”Så lär dig sjunga då”, sa Katt oförstående.
”Hur då?” sa pojken.
Katt suckade.
”Jag skulle kunna lära dig, men jag vet inte om jag vill”, sa Katt
och gäspade.
Pojken böjde sig ner och kliade Katt bakom öronen så Katt började
spinna.
”Snälla Katt, du som vet så mycket. Kan inte du lära mig sjunga?”
bad han snällt.
”Lite till vänster, så ja, mmm”, sa Katt. ”Hmm, jo, det skulle jag
väl.”
Katt hoppade upp och började gå ner mot bäcken.
”Fisk, Fisk, kom upp till mig”, spann Katt. ”Jag sjunger din sång
och vet var du finns.”
Fisk simmade upp till ytan på bäcken.
”Hej Katt.” sa Fisk tvekande. ”Vad var det du ville?”
”Jag kan din sång, och nu vill jag att du skall lära pojken den.”
sa Katt.
Fisk såg storögt på dom. Så såg han på ALLT som inte var Fisk, så
det var inget konstigt med det. Fast ibland såg Fisk storögt på Fisk,
och då brukade han simma runt och undra vad det där var för en
glansig filur som tittat så storögt på honom.
”Men jag trodde att pojken redan kunde sjunga, han sjöng ju för
mig och mina bröder och systrar förra veckan.” sa Fisk förvånad.
Katt slickade på sin tass och spärrade ut klorna.
”Han har glömt hur man sjunger. Så nu ska du lära honom hur
din sång låter”, sa Katt.