Untitled

Trappan upp till kontoret var jättelång, och för varje våning pojken
gick upp så blev det lite, lite, kallare. Till slut var han så högt
uppe att man kunde åka skidor på mattan i korridorerna.
Högst upp i tornet fanns det två stora dörrar, så tunga att pojken
inte kunde få dem att röra på sig ens lite grann. Inte ens när den
snälla tanten från receptionen hjälpte till gick dörren att öppna.
Pojken började sjunga efter alla sina vänner och bad dem om
hjälp. Alla hundar och katter och andra djur i hela staden kom
hoppande och skuttande för att hjälpa till, från den minsta musen
till den största sorken, men fortfarande gick dörren inte att öppna.
Pojken sjöng högre och högre, tills alla djuren från stadens zoo och
alla fåglar i staden hörde, och alla kom dundrande och flaxande
upp för att hjälpa pojken, förutom noshörningen som hade gått
vilse när en gardin fastnade i hornet så han sprang in i en glasögonaffär.
Inte ens när alla djuren hjälpte till öppnade sig dörren mer
än en liten, liten springa. Pojken blev så ledsen när det verkade
som om de aldrig skulle få upp dörren att han började sjunga ut sin
sorg över jorden, fast tyst, så inte djuren skulle höra honom och bli
ledsna de med.
”Varför är du ledsen?”
Pojken tittade sig omkring men kunde inte för sitt liv förstå varifrån
rösten kom.
”Här nere, under skon”, sa rösten.
Pojken böjde sig ner och tittade under skon. Där fanns det bara
lera och jord från ängen.
”Men här finns det ju ingen”, sa pojken förvånat.
”Finns det visst det, jag heter Dvärgbjörk och är ett frö, så det så”,
sa Dvärgbjörk.
”Oj förlåt, jag såg dig inte”, sa pojken.
”Nä, det finns nästan ingen som ser mig”, sa Dvärgbjörk ”Alla tittar
bara på mina storebröder Glasbjörk och Vårtbjörk, ingen tittar
på mig.”
”Jag vill få tillbaka ängen, men vi kan inte få upp dörren till kontoret”,
sa pojken.
”Jag kanske kan hjälpa till”, sa Dvärgbjörk försiktigt.
”Kan du det?” sa pojken. ”Inte ens Gorilla och Flodhäst kunde få
9