Untitled

”Snälla pojken, kan inte du hjälpa till att få tillbaka ängen?” bad
Kanin ”Dig lyssnar ju alla på.”
”Menar du det?” sa pojken.
Kanin såg oförstående på honom.
”Så klart jag gör det. Du kan ju alla sånger och vet allas namn.”
”Men ingen kom när jag försökte sjunga på kontoret.” sa
pojken.
Kanin gnydde.
”Skuggmannen viskade så vi inte kunde förstå vad du sjöng. Det
var därför vi inte kunde höra vad du sjöng förut”, sa Kanin.
”Katt, visste du det?” frågade pojken och tittade på Katt.
”Så klart”, sa Katt och gäspade. ”Jag vet allt.”
”Men varför glömde jag bort sångerna?” frågade pojken.
”För att han viskade det. Lyssnar du inte på mig?” suckade Katt.
”Jo, det gör jag”, sa pojken. ”men nu vill jag hjälpa Kanin att hitta
någonstans att bo tills jag kan få tillbaka ängen.”
”Kanin kan väl bo här?” sa Farmor. ”Så har jag någon jag kan tala
med. Vill du det Kanin?”
Det ville Kanin gärna, för han hade sett att Farmor hade ett stort
morotsland som han ville titta lite närmare på.
”Bra, då går vi då”, sa Katt och hoppade upp.
”Går vart då?” frågade pojken.
”Tillbaka till kontoret förstås”, sa Katt
När de kom fram till staden såg de att något hade hänt. Överallt
låg det drivor av snö och det var så kallt att istapparna som hängde
från lyktstolparna blivit så stora att de börjat hänga uppåt för att få
plats. Ju längre in i staden de kom, desto kallare blev det. Tyst nynnade
pojken till växterna så att de skulle sova under isen och vänta
tills att han kunde sjunga fram solen att värma dem. Ingenstans i
hela staden fanns det några ljud. Katt gick före pojken upp mot
kontoret.
”Katt?” sa pojken frågande.
”Ja?” sa Katt och såg sig om.
”Varför hjälper du mig ta tillbaka ängen? Jag har nästan aldrig
sett dig där.” frågade pojken.