KARNEVAL I KLASSRUM –KUNSKAP Pà HJUL

7 TOLKANDE DISKUSSION AV BETYDELSER I
ELEVERNAS CLOWNARBETE
I avhandlingen har jag undersökt ett konstdidaktiskt arbete med clown ur såväl
elev- som lärarperspektiv. Utifrån en sociokulturell ram för jag en diskussion där
jag placerar dialogen, samtalet och clownens möte i centrum. Jag har valt att
betrakta clownarbetet både ur dramapedagogiskt perspektiv men också ur ett
performanceperspektiv. Efter sammanfattning och diskussion av resultat stiger
jag in i tre rum: elevens rum, lärarens rum och ”karnevalens klassrum”.
Klassrummet är platsen där den tillfälliga överlappningen mellan clown i en
karnevalskultur och clown i en skolkultur kan ske. I avsnittet, ”forskare med röd
näsa”, problematiserar jag min narrativa metod innefattande också användandet
av poetisk etnografi. En validitetsdiskussion genomförs. Slutligen diskuterar jag
de kunskaper som forskning om clown som konstform i ett klassrum tillför.
7.1 Resultatsammanfattning
Inledningsvis sammanfattar jag kortfattat resultaten av analyserna i förhållande
till de forskningsfrågor jag ställt. Min första forskningsfråga gäller elevernas
clownkonstruktion, deras reflektioner om denna konstruktion och karakteristika
för arbetsprocessen.
Elevernas iscensättelse av sig själva i arbetet med clownen har startat genom en
impuls, ett möte med en clown. Eleverna har övergått till att söka sitt eget
uttryck, vilket varit uppgiften. I dialog med uppgiften, med sig själva, med sina
kamrater och med läraren (Dewey, 1934/2005) och genom användning av
dramapedagogiska verktyg och performance i en karnevalisk miljö (Bachtin,
1965/2007) som öppnat för dialog, har eleverna gått in i en estetisk process och
hittat en form, ett uttryck för sig själva som clown. Leken och improvisationen
har skapat det autopoetiska flöde som utgjort den plats där tvivlet kan slå rot och
möjliggöra utforskande, ifrågasättande och ett experimenterande med gränser.
Reflektioner har ytterligare fördjupat clownkonstruktionen.
I elevernas beskrivning av iscensättningarna av sig själva finns leken med
identitet som ett återkommande tema. De har blivit medvetna om möjligheter till
förändring och utveckling av sin självbild. Intresset för kamraternas gestalter har
funnits, och en etisk förståelse av människors utsatthet har stigit fram genom de
berättelser som skapats.
Processen kan beskrivas som ett cykliskt förlopp. Den ursprungliga
clownkonstruktionen har transformerats under arbetets gång och återuppstått i en
mer komplexa modell. Via transformationer har eleverna fördjupat sitt
konstnärliga kunnande och sitt begreppsliggörande (Sava, 1995). Eleverna har
genom att pröva olika verktyg, egenskaper, känslor, kroppsspråk och formen i
den clowngestalt som läraren beskrivit, förkastat eller införlivat och så närmat
sig kunskap om den gestalt de vill forma. I det autopoetiska flödet, där de
stundtals varit åskådare, stundtals aktörer, har de fått inspiration av varandra och
kunnat göra ytterligare loopar i lärandet. Genom den konstnärliga formen har de
fått kontakt med flera skikt i sitt varande och ett etiskt medvetandegörande om
176