KARNEVAL I KLASSRUM –KUNSKAP Pà HJUL

1 INLEDNING
Den här avhandlingen handlar om clownen och den betydelse arbetet med clown
kan få för elever i grundskolan. Rubriken ”Kunskap på hjul” syftar på den
enhjuling som clownen ibland använder. Hjulet blir en metafor för den kunskap
som clownen äger och som eleverna får del av i arbete med konstformen i
klassrummet. I samklang med den narrativa metoden, skapandet av berättelse
och dikter, som underrubriken pekar på, motiveras mitt val av rubriken med dess
poetiska klang.
1.1 Betydelsefulla möten
Sökandet efter mening sker för de flesta människor mer eller mindre intensivt
under vissa perioder av livet. I övergångsskeden eller vid livskriser tränger sig
frågorna fram. Finns det en mening? Hur ska man leva sitt liv? Vad är
värdefullt? Vad är värt att behålla?
I mitt liv har längtan efter mening fått ett tydligt uttryck genom skrivande och
teater. Skrivandet har funnits som en stillsam kompanjon genom livet. Teatern
har varit ett intresse som visserligen haft svårare att finna sin form men som i
sinom tid ändå ledde mig fram till clownen.
Människor kommer i ens väg och ibland händer det att man möts av ett tilltal
som gör en delaktig. Filosofen Martin Buber (1932/2008: 29–34) talar om tre
olika sätt att betrakta en människa: Iaktta, betrakta, bli delaktig. Ett tilltal som
står fram som avgörande i mitt liv är mötet med Marianne Condé och Rolf
Tourd, två skådespelare som med början på 1940-talet kom att ägna stor del av
sina liv åt teater i Västernorrland. De båda delade en vision, som handlade om
att sprida och spela teater i glesbygd, vilket innebar en kamp, ofta i motvind mot
politikers och myndigheters ointresse. Deras pionjärarbete finns beskrivet i
”Teater trots allt” av Urban Skoglund (1976), dramapedagog och
teaterhistoriker.
När jag lärde känna Marianne Condé och Rolf Tourd i mitten av 1980-talet var
Marianne Condé ledare för ”Sigtunagruppen”, en dramagrupp som uppträdde
företrädesvis i kyrkorummet, med texter av prästen och författaren Olov
Hartman. Det var liturgiska spel med stark känsla för naturen och andliga
dimensioner i tillvaron. Spelen bars upp av talkörer och handlingen var
renskalad, varje rörelse betydelsebärande. Jag var medlem i gruppen mellan åren
1988 och 1992. När dramagruppen så småningom upphörde hade mitt intresse
för clownen slagit rot. Boken ”Hej clown, var är du?” (Schaffer m.fl., 1991)
som omnämns i ”preludiet” ovan hade precis kommit ut och jag behövde just då
någon verksamhet som jag helhjärtat kunde kliva in i. Jag tog helt sonika
clownen Manne 1 på orden när han i en intervju i boken säger: ”I mötet med
publiken skapas clownen” (a.a.: 71). Tillsammans med Marianne Condé, som
även tidigare varit clown under namnet ”Piruetta”, satte jag ihop en föreställning
och vi blev clownerna Vivi och Rut. Clownen Rut, som jag kallade mig, bytte
med tiden skepnad och blev clownen Vera. På en hylla i en second handaffär
fanns svarta, långsmala snörkängor och i en boklåda hittade jag ett tunt häfte, en
1 Hans af Klintberg
15