KARNEVAL I KLASSRUM –KUNSKAP Pà HJUL

människan tar för given i sina vardagsaktiviteter. Den är konkret, oreflekterad
och förvetenskaplig. De erfarenheter vi människor gör är unika men vi har
likartade upplevelser och därför kan vi förstå varandra och sätta oss in i
varandras livsvärld (a.a.). Den tyske filosofen Martin Heidegger (1993)
inspirerades av Husserl och utvecklade hermeneutisk fenomenologi genom att
inkludera tolkning. En medvetandeakt har en intention, det vill säga att det är
vilket objekt eller vilken händelse som akten riktas mot som är det intressanta.
Heidegger kallas ibland existensfilosof. Frågor om liv och död, vem är jag, vart
är jag på väg är väsentliga för att en större insikt ska nås. Människan kan
förtvivla och protestera mot sina livsvillkor, såsom orättvisor, tragiska händelser
och döden men somligt kan inte ändras. ”Ett grunddrag i existentialistisk filosofi
är därför uppfattningen att människan måste besinna sitt liv” (Skirbekk & Gilje,
1993: 704). Att initiera och skapa atmosfär för samtal om livsfrågor i skolan kan
utifrån den synvinkeln vara motiverat. Heidegger (1971) betonar att människor
måste tala om det väsentliga, vilket för honom är det närliggande, varandets
vara. Här betonar Heidegger poesins språk som en möjlighet att förmedla
världen.
Den hermeneutiska fenomenologin kom att delas i två spår. Hans-Georg
Gadamer för en mer traditionell hermeneutisk tradition vidare. Förståelse och
tolkning hamnar i blickfånget. Gadamer (2002) menar att vi inte kan frigöra oss
från vår förförståelse såsom den tidigare fenomenologin förordade. Även om vi
söker sätta ord på förförståelsen finns den invävd i oss och går bara delvis att
upptäcka. Gadamer myntar ordet horisontsammansmältning. Om individen vill
förstå en text måste han eller hon ta den på allvar och sätta sig in i vad den är
svar på. Dels har han eller hon en egen förståelseram eller meningshorisont som
möter textens förståelseram eller horisont. Om och när dessa bägge smälter
samman har de inte blivit identiska utan personens förståelse har djupnat, det vill
säga att den ram eller horisont som varit grunden för personens tänkande har
vidgats, öppnats och möjliggjort en läroprocess (a.a.). Här uppstår en dialog. De
dekonstruktiva 61 filosoferna å sin sida söker genom att plocka isär texten hitta
spänningar (Skirbekk & Gilje, 1993: 731). I mitt sätt att närma mig min empiri
ger bägge dessa riktningar möjligheter. I det performativa perspektivet är
dekonstruktion ett sätt att söka det som döljer sig bakom textens olika delar, hos
de olika individerna som agerar. För att parafrasera Jaques Derrida: Någon
skriver i sanden, det skrivna blåser bort och något nytt skrivs. Samtidigt är det i
ett filosofiskt perspektiv den egna förståelseramen som ställs mot texten eller
fenomenet som undersöks för att åstadkomma ett lärande. Derrida har ett centralt
begrepp, nämligen ”différance” (Derrida, 2006). Begreppet betyder skillnad eller
annorlunda. Tonje Kolle, Ann Sofi Larsen och Bente Ulla (2010: 71) har i
”Pedagogisk dokumentasjon – inspirajon til bevegelige praksiser” föreslagit att
det annorlunda kan tolkas som ett mellanrum mellan det som är och det som kan
bli, ett slags tvivlets mellanrum, eller skillnaden som betyder en skillnad.
Som en betydelsefull gestalt för fenomenologins vidkommande räknas även
Maurice Merleau Ponty (1945/2006). Han införlivade kroppen i fenomenologin,
61 Jacques Derrida, Michael Foucault och Richard Rorty anses som huvudfigurer i detta
kritiska tänkande.
71