KARNEVAL I KLASSRUM –KUNSKAP Pà HJUL

förknippades med de sköna konsterna men också med lärdom och intellektuell
verksamhet. Enligt Grahn använder vi idag ”endast den berusande sidan” (a.a.:
197). Det är en holistisk tanke, att både känslan och tanken är närvarande i
konsten och lärandet.
Dramapedagoger har varit öppna och mottagliga för tidens strömningar.
”Dramaämnet har varit som ett läskpapper som sugit åt sig aktuella, kulturella
och pedagogiska strömningar i tiden” (Rasmusson, 2000: 263). Denna förmåga
till anpassning har lett till att formuttrycket tidvis fått stryka på foten och fokus,
närmast uteslutande, hamnat på den psykologiska och pedagogiska delen av
ämnet. Den norske professorn Bjørn Rasmussen (1990) konstaterar att
dramapedagogiken har följt trender i historien, ibland samhällsengagerad, ibland
personligt frigörande. Kunskapen om källorna har i mångt och mycket saknats
hos dramapedagoger, vilket lett till historielöshet. Den engelska
dramapedagogen och forskaren Judith Ackroyd (2004) menar att styrkan med
dramapedagogiken är just att den kan omvärdera sin praktik och även sitt
teoretiska innehåll. Rasmussen (1990) lyfter fram det positiva i att dramaläraren
är en lärare i tiden men slår fast att det är viktigt att hitta en gemensam
pedagogik för de estetiska ämnena. Rasmussen (1990) menar vidare att
dramapedagogiken måste återupprättas som dramatisk praxis. Spel eller
agerandet är de viktigaste momenten. I sin avhandling ”Å vare eller late som
om… Forståelse av dramatiskt spill i det tyvende århundre: et dramapedagogiskt
utredningsarbeid”, vidgar han begreppet drama och belyser ordet spel i relation
till fyra olika komponenter. Komponenterna är teater, reformpedagogik, terapi
och dramapedagogik.
Dramapedagogiken har potential för lärande (Bamford, 2006). Lärandet kan
definieras ”som förändring vars yttersta syfte – medvetet eller omedvetet − är att
skapa mening och göra världen begriplig” (Alerby & Ferm, 2006: 159). En
dialog mellan pedagogik och konstämne kan ske genom bildningstanken, menar
Gustavsson (2009) som kallar detta den tredje vägen. En hög kompetens inom
konstämnen, i kombination med tanken på lärande som en bildningsresa, hjälper
eleverna att läsa världen, det vill säga leva och skapa mening. Individens egna
erfarenheter måste ges erkännande och ingå som en del i lärprocessen, som i
möte med ny kunskap transformeras till nya insikter och ökat kunnande. Detta
skeende beskriver Ricoeur som ett mimesisbegrepp bestående av tre delar:
Prefiguration, configuration och refiguration. Prefigurationen innebär att
människan kommer med sig själv, sitt stoff och den egna förståelsen, något som
ännu inte är beskrivet, men erfaret som levt liv. Configurationen är själva
berättelsen/dramat/verket. Refigurationen är tillägnelsen innefattande
receptionen (framförandet) och tolkningen, som förändrar vårt sätt att se på
världen (Riceour, 1984).
Dewey (1934/2005) har i ”Art as Experience” beskrivit en transformativ estetik.
I skapandet av konstuttryck finns ofta en inledande impuls, en erfarenhet av
något, som sätter igång den interaktiva processen. Interaktionen rör sig mellan
mig och den andra, mellan mig och materialet eller tekniken och mellan mig och
läraren. Under processen för jag en dialog med mig själv om vilket uttryck eller
form som skapar mening. Impulsen förändras via transformationer och bli till
den slutliga formen som ger en estetisk erfarenhet, ett lärande.
56