KARNEVAL I KLASSRUM –KUNSKAP Pà HJUL

förbehåll. För att ett autentiskt möte ska äga rum och dialogen bli möjlig, måste
båda vara närvarande för varandra. Läraren, som är i dialog med eleven, om ett
visst innehåll, blir delaktig i hans eller hennes väsen. ”Denna omedelbara
närvaro, denna omfattningsupplevelse utgör pedagogikens kärna”, skriver
Aspelin (2005: 174). Filosofen Henri Bergson (1889/1992) kallar detta tillstånd,
som är oreflekterat och utan distans, för ett nuflöde. Pedagogen kan möta sina
elever med öppenhet ett ”Jag–Du” men eleven svarar inte nödvändigtvis med sitt
öppna väsen. Det som händer är att pedagogen utsätter sig för en risk, lämnar ut
sig och blir därmed sårbar (Aspelin, 2005).
Ett begrepp som jag funnit användbart i relation till lärarens uppgift finns hos
livsfilosofen Løgstrup (Løgstrup, 1976/1995). Det är det danska ordets
”stemthed”, som saknar en svensk motsvarighet (jag översätter i det följande
ordet ”stemme” till ”stämma”). Med det menas ett tillstånd av mottaglighet som
är totalt öppet och obetingat. Det är kroppsligt och emotionellt förankrat. Med
hela sitt väsen går man in i den estetiska upplevelsen som möter en, eller går in
den egna skapandeakten. Enligt Løgstrup hör sinnesupplevelser och förståelse
samman. Løgstrup menar att det finns en omedelbar förståelse i ett ”stämt”
sinne. ”Sansningen giver os på umiddelbar vis adgang til verden, og det på så
umiddelbar vis, at vi ikke skœnker det en tanke, hvordan det går for sig” (a.a.:
9). När vi hör ett ljud, är det inte bara toner vilka som helst. Vi skiljer direkt
mellan sirenen och ljudet av en motor. Vi hör inte fågelsång utan att höra att det
är en stare, åtminstone en fågel, som sjunger. När vi är stämda eller lyhörda
öppnar vi oss för våra sinnesupplevelser. Vi går så att säga bakom vår
förtrolighet med tingen och kan artikulera det vi förnimmer med våra sinnen. Att
hjälpa till en sådan lyhördhet är en uppgift för pedagogen som möjliggör
lärande. Ju mer fokuserat och ”stämt” eleverna arbetar desto djupare blir
lärandet.
2.3.2 Clownen och dialogen (mötet)
I min undran över vad som händer i ett clownarbete har jag uppfattat att mötet
har en avgörande betydelse för clownen. Samtal kan vara ordlösa, menar Buber,
vilket ofta är fallet när det handlar om clown. Att vara clown är att stiga in i en
relation, möta de personer som sitter där och som vänder sin blick mot clownen.
Clownen befinner sig i ett nuflöde. Att läraren, som svingar sig över i mötet blir
sårbar, har tidigare poängterats. Det tillståndet känner clownen väl till:
Detta är grunden: publiken blir glad man skrattar och då blir skådespelaren glad för
att den lyckats roa publiken - och visar det. Den känslan är äkta, den är absolut
genuin. Och då blir clownen naken, det blir på liv och död – det blir på allvar, fast det
är roligt (Sörberg, 2010).
Clownen sätter alltså i någon mening sitt liv på spel, och i den hudlösheten kan
det äkta mötet äga rum. Clownen som bär den röda näsan lämnar ut sig, tar en
risk men möjliggör därmed en äkta relation.
Buber (1923/2006) menar att människan blir till i mötet med den andre. Schøien
(2009) beskriver mötet såsom varande clownens livsluft:
Clownens identitet är på ett sätt ingenting om inte publiken är där. Och att sätta på
sig clownkostymen och gå runt i ett tomt rum det är inte något. /…/Clownen längtar
52