KARNEVAL I KLASSRUM –KUNSKAP Pà HJUL

Fenomenologi har fokus på fenomen. Fenomenet är här clownarbete och det är
elevernas upplevelser som efterfrågas. Clownen uttrycker sig via kropp och
mimik. I analys och tolkning lyssnar jag till elevens svar via kropp, mimik och i
det som sägs och skrivs. Maurice Merleau-Ponty gav ett viktigt bidrag till
forskningstraditionen efter Edmund Husserl och Martin Heidegger genom att
öppna fenomenologin för kroppen (Merleau-Ponty, 1945/2006; van Manen,
1990). Merleau-Ponty betonar tre steg i fenomenologin: Det ska finnas a) en
konkret förmedlad sinnesupplevelse, b) en undran, c) en essens. Fenomenologin
skiljer mellan ”appearence and essence” (van Manen 1990: 184), vilket jag
tolkar som att det är nödvändigt att ta sig förbi det yttre skenet (appearence) i
sökandet efter meningen, det som finns innanför (essence). I analys av arbetet
med elever och clowner innebär detta resonemang att det jag uppfattar med ögat,
är något annat än det som händer inuti eleven. Mitt etnografiska frågebatteri
omfattar frågor som: Vad är det jag uppfattar med ögat? Någon sätter på sig en
näsa, en klick färg, rött, svart, vitt samt klär sig apart och uppträder på oväntat
vis, ibland provocerande men vad händer inom clownen som snubblar eller blygt
blir stående i dörröppningen eller med bravur dirigerar en grytlocksorkester?
Vad är det som egentligen händer, det som kan anas bakom det som sker, vad
ger handlandet mening, vilken kunskap får eleverna del av genom sitt arbete
med clown?
1.5.1 Tankar om improvisation
Det meningsskapande som arbetet med clown kommer att innebära för eleverna i
skolan är mitt huvudsakliga intresseområde. Klassrumsstudien av elevernas
närmande till clownen och de improviserade scener och lekar som eleverna utför
är delar av mitt empiriska material.
Någon får en idé, talar om det för andra och blir regissör. Regissören fördelar
rollerna och spelet kan börja. Om det är på en gata eller en gårdsplan samlas genast
alla de som råkar befinna sig där. Under spelets gång hörs skrattsalvor, kommentarer,
applåder och bravorop./…/ Ibland ser jag hur skådespelarna plötsligt avbryter
dialogen och inleder en rituell dans, men det kan också vara tvärtom: de dansande
råkar i en stämning av allvar och andakt, deltagandet i den kollektiva rytmen är en
stark upplevelse för dem, någonting viktigt och väsentligt. /… /Ett viktigt och rent av
oskiljaktigt element i teatern är också masken. /…/ Masken är en symbol. Den är full
av känslor och innebörder, den vittnar om existensen av en annan värld, för vilken
masken är ett tecken, kännemärke och budskap. ( Kapuscinski, 2004: 252).
Texten ovan är hämtad ur Ryszard Kapuscinskis (2004) bok och ger ett exempel
på vad improvisation kan vara. ”På resa med Herodotos” ger en kort beskrivning
av improvisationsteater i ett afrikanskt land. Kapuscinskis rader om masken
återför oss till clownen som ju bär ”världens minsta mask”, ibland kallad
”clownens adelsmärke”. Masken eller näsan har en symbolisk funktion. I
antiken ingick dans, kult, teater, ritual och mask i samma ursprungliga väv
(Braanaas, 2008).
Improvisationen är en plats där man stannar upp och måste vara närvarande med
hela sitt väsen. På den platsen står clownen och för den lilla människans talan, är
både pretentiös och ödmjuk på en gång, samtidigt tilltufsad och med röd näsa.
Att vara i det osäkra är clownen bekant med, att lita till att den man möter
25