KARNEVAL I KLASSRUM –KUNSKAP Pà HJUL

2.2.2 Karnevalen är livet som fest
Bachtin (1965/2007: 16) delar in formuttrycken som speglar den komiska
aspekten på världen i tre kategorier: a) riter och skådespel b) litterära komiska
verk 40 c) ett familjärt och vulgärt umgängesspråk. Karakteristiskt för riter och
skådespel, dit karnevalen räknas, är känslan av livet själv men utformad enligt
lekens principer. Det sker ingen uppdelning mellan aktör och åskådare,
frihetslagar råder och alla deltar. Karnevalen är livet som fest. Hierarkier
upphävs. Det är en ”tvärtomlogik” som råder och gränser flyttas. Även grotesken
eller erkännandet av det kroppsliga som hunger, törst och sexualitet är viktiga
inslag, en sorts nedstigning i det jordiska som mynnar ut i ett återfödande.
Skrattet som föds riktas också mot den skrattande själv. Där den officiella
festens deltagare stolt visar fram sina medaljer och ordnar och firar den redan
påbjudna sanningen, bär karnevalens deltagare inga medaljer utan iklär sig
masken som gör att alla statusmässigt befinner sig på samma planhalva.
Okonventionella möten kan uppstå. Karnevalskrattet beskrivs som allmängiltigt,
ambivalent, universellt, kosmiskt, utopiskt och innesluter de skrattande. Den
vanliga människan deltog i karnevaler och fester under i genomsnitt tre månader
av året. Förbindelsen med karnevalen har senare bäst blivit bevarad i commedia
dell’arte och även i Molières komedier. En folklig kultur fann i viss mån sitt
uttryck hos Shakespeare, Cervantes och främst Rabelais ”magens och köttets
diktare” 41 .
Sidorkin (1996) 42 har studerat dialog i undervisning som själva kärnan i
människans existens och har funnit att skolor blir väl fungerande om de skapar
förhållanden som möjliggör att den dialogiska relationen kan uppstå. Att värna
om karneval i skolan är att möjliggöra dialogen. Han poängterar att man inte
betraktar karnevalen utan lever i den. Individualitet bleknar i favör av kaos,
menar Sidorkin (1996) som beskriver karnevalen som ”en flerstämmig kropp”.
Stora likheter finns med det begrepp som Olga Dysthe (1996) (inspirerad av
Bachtin) myntat: ”det flerstämmiga klassrummet”. Karnevalen var likt en andra
värld. Alla som deltog upplevde en känsla av att verkligheten kunde förändras.
En utopi om en bekymmersfri värld föddes. Ett här och nu kan uppstå i
karnevalen som också öppnar dörren för det som Buber (1923/2006) beskriver
som Jag–Du-möten. Karnevalen öppnar för dialog.
En demokrati behöver folk som inte tar allting för allvarligt, menar Sidorkin
(1996) vidare. Man måste kunna skratta åt sig själv och sina institutioner, åt
kyrkan och åt staten. Det ger frihet. Karnevalen förespråkar inte brott mot alla
regler men vill visa på insikten att regler alltid kan ändras och förbättras. Bägge
världar behöver varandra. Karnevalskulturen behöver den första världen för att
skratta åt och bryta mot. Sidorkin (1996: 5) förordar en skola där det vardagliga
arbetet följs av karneval:
40 Mycket av den litteratur som skapades skrevs på latin av munkar och teologer, så
fanns till exempel bibeln i en humorupplaga. Det fanns ett grisens testamente, åsnans
testamente och så vidare. Det fanns också profana texter.
41 Uttrycket myntat av Victor Hugo (Bachtin, 1965/2007: 29).
42 Se även avsnitt 1.3.2. om complexity, civility, carnival.
49