KARNEVAL I KLASSRUM –KUNSKAP Pà HJUL

argumenterar, utgående från min undersöknings resultat, för att teater, drama,
clown som skapande verksamhet likt skönlitteratur ger kunskaper som går på
djupet. Eleverna har i sitt clownarbete i någon mån gått in i andra människor
livsvillkor. De har samtalat men också upplevt utanförskap och den andres
situation i sin egen kropp. Kunskap sitter i kroppen, menar Merleau-Ponty
(1945/2006), och människan inte bara har en kropp utan är sin kropp. Detta kan
tolkas så att eleverna har ett tyst kroppsligt vetande med vars hjälp de tolkar
världen. Det innebär också att människan talar genom kroppen, förmedlar
känslor och upplevelser. Det är ur transformationer som uttryckts i kroppen som
haikun har skapats. Diktens språk har tolkat kroppen.
Vad har då skett i de tre läranderum, elevens rum, lärarens rum och karnevalens
klassrum, som jag har beskrivit? Jag konkluderar i det följande genom en
beskrivning av karakteristika för dessa tre läranderum.
7.2.1 I elevens rum
Eleverna har deltagit i en konstnärlig lärprocess. En konstnärlig lärprocess
beskriver Drotner (1996) utifrån tre nivåer, en individuell nivå, en social nivå
och en kulturell nivå, och alla nivåerna innefattar identitetsskapande. Frågan om
identitet är enligt Illeris (2007) högst aktuell för denna åldersgrupp. Vem är jag?
Vad vill jag och vem kan jag bli? Att konstnärligt arbete, som clownarbete, har
en motiverande effekt på många unga, tack vare bland annat lek med identitet,
kan hållas för troligt. Sernhede (2006) skrev att skolan inte kan utgå från elevers
vardagskultur eller livsvärld men inte heller lämna den utanför. En väg att gå för
att få skolan att beröra på samma djup menade han är att visa på skolan som ”en
plats där de livsavgörande frågorna kan ställas” (Sernhede, 2006: 15) Elevernas
clownarbete har visat att arbete med existentiella teman har skett och frågor om
kärlek, vänskap, makt, död, sexualitet, fattigdom, ensamhet har bearbetats.
Med hjälp av en rad semiotiska verktyg, symboler och tecken i form av
clownnäsa, kläder, smink och föremål och genom multimodala uttrycksformer
har eleverna stigit in i lekens värld, platsen för upptäckter (Steinsholt, 2010). En
upptäckt jag vill knyta an till är den som Anna gjorde i samband med att hon var
den vita clownen och höll hårt om en clowndocka. ”Jag är högljudd och har
mycket energi/…/ Man kan lugna sig när man är den vita clownen” (se ”Stilla
pantomim”). Identitetsprocessen har rört sig mellan det grandiosa självet, det
idealsökande självet och till ett samhörighetsskapande själv, enligt Kohuts teori
beskriven av Sandvik (2009). Sandvik beskrev hur det samhörighetsskapande
självet söker ett slags ”självets vila”, en balanserande pol eller ett alter ego.
Anna har upptäckt en lugn sida hos sig, ett alter ego via clowndockan, ett
övergångsobjekt (Winnicott, 1971/1995).
Ytterligare en upptäckt som Alex gjorde, var att han iscensatte sig själv som
indisk troende fattig man, trots att han i intervjun beskrev sig som ”inte religiös i
Sverige”. ”Typ någon som förlorat allting utom hoppet och tron” sade han vid
gruppens reflektionstillfälle efteråt. I intervjun senare uppehöll han sig vid landet
Indien och berättade om fattigdom, kastväsen och hur templet hjälper de fattiga.
En man som ”levde för sin religion” (se tabell tre, kapitel 6). Min
forskarkommentar är att vi lever i ett sekulariserat samhälle. Frågor om Gud, tro,
180