KARNEVAL I KLASSRUM –KUNSKAP Pà HJUL

clown (engelska, antingen ett ord av lågtyskt ursprung med grundbetydelsen 'klump'
eller motsvarande latin colo´nus 'bonde'), i tidig engelsk teater en komisk figur med
föregångare i den antika farsen och i commedia dell'arte. Benämningen används
sedan 1800-talets slut i många länder främst om cirkusarnas komiska artister. /…/.
Paradoxalt nog har det i cirkusvärlden länge varit bara den vitsminkade eleganta och
allvarliga personen i ett clownnummer som kallats för clown, medan den komiska
clownfiguren gått under benämningen August. Ursprunget till denna benämning
tillskrivs i cirkuslitteraturen ryttaren Tom Belling (1834–1900), som genom ett
ofrivilligt komiskt agerande sägs ha fått cirkuspubliken att ropa "dumme August".
/…/ Utvecklingen går nu i riktning mot att de klassiska clownentréerna med en eller
flera Augustar sekunderade av en seriös Vit Clown försvinner. Vitsminkade
allvarliga clowner har blivit en sällsynthet. De komiska artisterna på cirkus kan se ut
nästan hur som helst, och flertalet brukar även i cirkuskretsar benämnas clowner.
Samtidigt frodas clowneriet sedan länge långt utanför cirkusarna, på senare år bl.a. i
form av sjukhusclowner, vilka bidrar till att underlätta sjukhusvistelsen för sjuka
barn och deras familjer.
Nationalencyklopedin lägger vikt vid hur clownen genomgår transformationer
och att de olika gestalternas utseende inte längre är lika formbundna. Även
clownens arenor har blivit fler. I ett teaterlexikon, ”The Cambridge guide to
Theatre” (1995) har jag hittat ett sätt att definiera clown som skiljer sig från
exemplet ovan. Definitionen har jag funnit intressant därför att den konkret listat
sex primära komponenter som finns hos clownen (med hänvisning till
socialpsykologen William Mcdougall). De sex komponenterna är följande: (1)
ramlandet, (2) slaget, (3) överraskningen, (4) harmlös och barnslig busighet, (5)
dumhet som kan visa sig vara klokhet och (6) motsatsen. Som exempel på
motsatser nämns att klumpighet kan visa sig vara till fördel, att naivitet kan vara
visdom, att fnittrighet kan dölja sorg. Clownens sätt att peka på att förhållanden
inte alltid är det man först tror, kan vara det som gett clownen en mytisk
dimension, menar författaren.
Det går också att finna skillnader i synen på clownens uppgift hos olika forskare,
vilket här exemplifieras av Fo (1989) och McManus (1959/2003). Fo säger om
clownen att den alltid behandlar samma ämne, nämligen svälten dvs. hungern
efter mat, sex, värdighet, identitet och makt. Det finns två lägen. Antingen
behärskar man eller också underkastar man sig. Det blir ett spel mellan den
härskande vita clownen och den som busar (Fo, 1989: 206). Fo understryker
dikotomin mellan clown och august och finner en motsvarighet till dessa i
samhällets klasstruktur (a.a.). Clownen speglar därmed maktstrukturen.
McManus (1959/2003) menar att clownens uppgift främst är att peka på det
motsatta förhållandet mot det allmänt rådande och inte ta parti för grupp eller
klass. ”There are no essentially good clowns and essentially bad clowns, at least
not in moral terms” (a.a.: 17).
Cirkusforskaren Alf Danielsson (1989) menar att ordet clown dyker upp under
medeltidens senare del i en betydelse som liknar den som finns idag. Han för
vidare fram att engelsmannen Joseph Grimaldi (1778–1837) av många är
uppfattad som den förste clownen. I avhandlingen använder jag ordet clown som
ett uttryck för den komiska gestalten genom tiderna. I motsats till Danielssons
snävare begrepp innebär det följaktligen ett utvidgat clownbegrepp. Även om vi
idag menar att Grimaldi är den första clownen i modern tid så har influenser
33