KARNEVAL I KLASSRUM –KUNSKAP Pà HJUL

Kristus som en clowngestalt 30 är en tanke som kan härledas till urkyrkan. Ett av
de tidigaste konstverken med Kristusmotiv avbildar honom korsfäst med ett
åsnehuvud. Här finns tanken om de troende som dårar för Kristus, vilket måste
verka som en logisk tanke för de förföljda i urkyrkan. 31 Tanken återkommer
senare hos Franciscus som Guds lille narr och hos dåren i rysk ortodox tradition
(Cox, 1969; Bodin, 2006).
Så småningom försvann clownen ur det västeuropeiska kyrkotänkandet. En
förklaringsmodell är att en kyrka som blivit en maktfaktor i samhället har svårt
att tåla clownen. Det fanns inte längre plats för ironi och självdistans (se
avsnittet om dårarnas fest). I våra dagar har clownen återvänt till i kyrkan, 32
vilket Cox (1969) beskriver på följande vis:
So we clothe Christ in a clownsuit, and that way we express many things at once: our
doubts, our disillusionment, our fascination, our ironic hope./…/Only by assuming a
playful attitude toward our religious tradition can we possibly make any sense of it.
Only by learning to laugh at the hopelessness around us can we touch the hem of
hope (Cox, 1969: 142).
En av de verksamma clowner som jag intervjuat är Harald Schøien. Han är präst
i den norska kyrkan men ibland även clown och kallar sig då Herr Eckleasia.
Han är en vitsminkad ”gråteclown”, 33 någon gång med ”hektiskt röda kinder”.
Clownen Herr Eckleasia utvecklades samtidigt som Schøien utbildade sig till
präst:
Det som jag upplevde var att bli präst var att bli pålagd en roll. På många sätt är jag
enig med den rollen, men i hela kyrkans tänkande finns en sammanblandning av de
heliga och det högtidliga. Det heliga måste vara väldigt högtidligt för att komma till
uttryck och det tycker jag inte om. Det finns inget uttryck i det heliga som är en
förlängning av högtidlighet. Går vi runt och tar oss själva högtidligt, då får jag behov
av en ny identitet och då dyker clownen upp (Schøien, 2009, min översättning från
norska).
Clownen är aldrig ironisk och den finns för att den vill något. Den är en
budskapsbärare menar Schøien, som inte säljer ”föreställningar” i vanlig
mening. Han ser en närhet mellan prästrollen och clownrollen:
30 Likheterna mellan clownen och Kristus finner man bland annat i att de bägge vänder
sig mot maktfullkomlighet och bryter mot lagen då den uppfattas orättfärdig och att
Kristus rider in som en kung i Jerusalem trots att han inte har någon jordisk makt som
skulle manifesteras. Men han rider på en åsna, sinnebilden för det tålmodiga, hunsade
djuret, i skarp relief till den eldiga stridshingsten (Cox, 1976; Schaffer m.fl.1991).
31 Dårskapen i Kristus har delvis rötter i den judiska profettraditionen, exempelvis Jesaja
som profeterade naken och uppträdde egendomligt. ”Johannes döparen har också drag av
dåre i Kristus: hans halvnakenhet, hans märkliga diet på gräshoppor. Liknande
företeelser finns också i islamisk tradition och hos indianerna i Nordamerika” (Bodin,
2006: 123) Jämför även antikens kyniker exempelvis Diogenes (a.a.).
32 Målaren Rouault var den som först gjorde identifikationen med Kristus tydlig. Även
Filmen The parable 1966 i New York blev en milstolpe (Cox, 1976).
33 Uttrycket är Schøiens.
42