Barn och ¨aldreomsorg i Sverige

˚alderdomens problem skulle lösas privat, av släkt och familj. För dem som inte hade jordegendomar
eller i övrigt föll utanför de privata lösningarna hade ocks˚a embryon till en
˚aldringsv˚ard utanför familjen lagts: öppen fattig/˚aldringsomsorg i socknen genom fattigtiondet
och institutionaliserad ˚aldringsv˚ard p˚a hospitalen, dit de vanföra, smittosamt sjuka
och tokiga kunde skickas.
Det gemensamma kännetecknet är att n˚agon ˚atskillnad mellan försörjning, boende, och
omsorg/v˚ard inte görs.
I det tidiga medeltida Sverige - 1100-1300-talet - var bönderna nästan alltid ägare av
sina g˚ardar, även om de snarare betraktades som förvaltare av släktens intressen än som
jordägare. I de flesta tidiga landskapslagar reglerades p˚a olika sätt hur överg˚angen av egendomen
skulle g˚a till och hur ˚aldriga bönder skulle f˚a den v˚ard och försörjning som de
behövde. När bonden blev gammal och ville dra sig undan anmälde han det till tinget. De
barn och släktingar som kunde göra anspr˚ak p˚a g˚arden fick sedan i tur och ordning och i
proportion till arvet ta hand om de gamla. De roterade med andra ord. Arvet fick släkten
inte ut förrän de gamla dött.
N˚agra krav p˚a att barnen eller övrig släkt m˚aste ta hand om de gamla för att f˚a ut arvet
fanns dock inte i landskapslagarna (med tre undantag), även om det är troligt att man i stor
utsträckning gjorde det änd˚a. Om fränderna vägrade v˚arda de äldre kunde n˚agon annan ta
över ansvaret mot en ˚arlig ersättning som drogs av fr˚an dödsboet innan det gick i arv.
Först i de nationella landslagarna i mitten av 1300-talet stadgas att familjen och släkten
m˚aste försörja sina anförvanter. Vi hade s˚aledes fr˚an nationens ledning f˚att ett p˚abud att
v˚ard av de äldre inte skulle belasta samhället; det var familjens ansvar. 1 Egentligen var,
kan man säga, omsorgen om de äldre kopplad till hur överföringen av egendomarna skulle
g˚a till. Familjen var primär omsorgs- och försörjningsenhet därför att egendomen skulle
övertas av släkt och barn.
Bland bönderna utvecklas fr˚an 1400-talet och fram˚at metoderna att trygga sin
˚alderdom. I stället för att rotera mellan olika släktingar börjar fler att överlämna g˚arden
till en arvinge redan under sin egen livstid mot att de äldre garanteras försörjning och bostad
p˚a egendomen - det s˚a kallade undantaget. Under 1600-talet blir det allt vanligare att
övertagandet regleras i ett kontrakt - s˚a att de äldre garanterat skall f˚a sin utkomst även
om osämja skulle uppst˚a med de som tagit över g˚arden, oftast den äldste sonen. I 1734 ˚ars
lag regleras för första g˚angen undantaget juridiskt. Genom undantaget kunde föräldrarna
dra sig undan m˚anga ˚ar innan deras arbetsförm˚aga avtagit. De kunde leva p˚a undantag i
gott och väl 15 till 25 ˚ar. Vi kan säga att de äldre genom sina egendomar kunde köpa sig
en tryggad ˚alderdom. Mot slutet av 1800-talet och i början av 1900-talet klingar undantagen
ut i Sverige. I stället s˚alde föräldrarna g˚arden och betalade sedan sitt uppehälle med
förräntningen p˚a kapitalet. 2
Vi kan s˚aledes säga att de äldre bemedlades sätt att lösa sin ˚alderdom utvecklats fr˚an
privata paketlösningar i natura till mer penningbaserade privata lösningar i första hand inriktade
p˚a att f˚a försörjningen tillfredsställd.
Ocks˚a i andra mer marginella grupper förekom olika sorters lösningar som i första
hand inriktade sig p˚a försörjning av de äldre. Vid Roslagsbruken fick arbetarna pension
och kunde beh˚alla sina bostäder när de blev för gamla för att arbeta. Vid andra bruk och fabriker
förekom olika sorters lösningar, som att beh˚alla hus och en liten jordlott. 3 Även den
sakta framväxande medelklassen sökte olika penningbaserade lösningar p˚a ˚alderdomens
problem. Efter mönster fr˚an det medeltida skr˚aväsendet byggde man upp olika kassor dit
man under sin yrkesaktiva ˚alder betalade in en avgift. Även s˚a kallade änke- och gubb-
1 Gaunt (1983), 138ff; Odén (1983c), 198.
2 Gaunt (1983).
3 Odén (1983a), 72.