Barn och ¨aldreomsorg i Sverige

Man kan ocks˚a vända p˚a fr˚agan. Vad skulle ˚alderdomshemmen egentligen vara till
för? Om försörjningen löstes genom pensioner och bostäder genom olika former av extra
bidrag och speciellt byggda lägenheter för äldre kvarstod enbart den v˚ardande sidan av
˚alderdomshemmen.
Vi kan säga att den verkliga naturasidan av ˚alderdomen börjat renodlas. Med naturasida
menar jag här att omsorg och v˚ard enbart kan lösas genom en direkt och konkret relation
med en annan människa som hjälper till i det dagliga livet. Det kan förvisso lösas p˚a olika
sätt: genom andra familjemedlemmars hjälp, genom köp av tjänster p˚a en marknad, genom
ideella insatser eller offentligt driven omsorg. Poängen här är inte att det finns en för alla
situationer given form i vilken omsorgen ges p˚a bäst sätt - utan att det är en form av
understöd som tämligen naturligt ställer de gamlas konkreta behov i centrum samt att det
alltid m˚aste inneh˚alla n˚agon form av intervention. Gamla har ingen hjälp av enbart en kontant
pension om de inte ens orkar g˚a ner till affären och handla mat och kanske inte ens
kan tillaga den själv, de har ingen hjälp enbart av en lägenhet om de inte orkar se efter den
själva. De behöver d˚a personligt understöd.
Här ställs vi inför flera problem.
Ser vi tillbaka historiskt träder fr˚agan om gränsdragning fram som ett viktigt problem.
Inom vad vi kan kalla den institutionella sjukv˚arden (b˚ade hospital och sjukhus) har Sverige
en mycket l˚ang offentlig tradition. 40 Speciellt för gamla träder emellertid en intrikat
avvägningsfr˚aga fram. När ska en gammal människa räknas som sjuk? Det är en viktig
fr˚aga, ty principiellt skulle det offentliga ta över ansvaret när en människa var s˚a d˚alig att
inga andra anordningar mäktade ta hand om de gamla. Men är ˚alderskröplighet en sjukdom,
eller n˚agot annat? Allt sedan 1700-talet har ˚aldersskröplighet inte räknats som en sjukdom
som gör att det offentliga v˚ardansvaret tar över.
H˚arddraget kan vi säga följande.
Om en människa var sjuk tog det offentliga över. Detta är givetvis en gräns som
förflyttas inte enbart genom politiska beslut utan ocks˚a genom den medicinska utvecklingen.
S˚a länge gamla inte var bortom all redlighet fick de stöd och omsorg i första hand av
familjen eller släkten; mer välbeställda kunde ocks˚a f˚a omsorg i speciella privata hem.
Det vi allmänt betraktar som den offentliga omsorgens historiska ursprung, fattigstugan,
var inte en plats för omsorg. De gamla fick här tak över huvudet och fick sedan sköta
sig bäst de kunde. ˚Aldersskröplighetens problem l˚ag inte i att de äldre behövde n˚agon
form av omsorg utan i att de inte kunde arbeta längre och därmed inte försörja sig. Runt
fattigstugorna fanns troligtvis ett informellt nät av rudimentär omsorg - fr˚an barn, släktingar
och andra frivilliga.
Förvisso hade en enkel form av omv˚ardnad införts i slutet av 1800-talet p˚a de s˚a kallade
fattigg˚ardarna och i 1918 ˚ars lag betonades att p˚a ˚alderdomshemmen skulle finnas behörig
personal som kunde hjälpa och stödja de äldre. Men det var en v˚ard som snarare kom p˚a
köpet av att vara fattig. Genom kopplingen till fattigv˚arden var det i grunden försörjningen
som stod i centrum, inte omsorgen. Majoriteten av de äldre hade inte tillg˚ang till denna form
av omv˚ardnad. För omv˚ardnad, s˚a var lagen tänkt, skulle dessa förlita sig p˚a olika privata
arrangemang. Men i takt med att staten utvidgade sitt ansvar för de äldres försörjning skulle
ocks˚a fr˚agan om ˚alderdomshemmen bli allt mer central.
När det gäller omsorgen om de äldre kan vi härmed sluta oss till att trots
˚alderdomshemmens l˚anga historiska rötter i n˚agon form av offentlig regi s˚a innebär renodlingen
mot omv˚ardnad en ny historisk öppning för hur omsorgen ska organiseras: vilket
ansvar skall det offentliga ha?
40 Gustafsson (1987).