Barn och ¨aldreomsorg i Sverige

Servicehusen brukar visserligen inte räknas till institutionsboendet. De gamla ska där
hyra en lägenhet med eget kontrakt. I praktiken har dock servicehusen utvecklats till
en form av institutionsliknande kategoribostäder. 81 Redan i pensionärsundersökningen
förutsp˚as den utvecklingen. ”M˚anga av hyresgästerna i servicebostäderna är relativt
v˚ardkrävande. Hyresgästerna blir med ˚aren äldre och deras behov av hjälp och tillsyn
kan förutses öka. Med tiden kan servicehus förändras till en institution med allt mer
v˚ardkrävande hyresgäster.” 82 Trots ambitionen att de gamla ska bo hemma ger man nu
s˚aledes statsbidrag till en institutionsliknande v˚ard. Personalen p˚a ˚alderdomshemmen fick
kommunerna inga statsbidrag för. Det synes som om servicehusen i praktiken kom att fungera
som statligt subventionerade ˚alderdomshem. För det är först vid servicehusens tillkomst
som ˚alderdomshemmen börjar minska i betydelse.
1982 moderniserades socialhjälpen ytterligare i och med socialtjänstlagen. I den uttalas
och förstärks äldreomsorgens m˚al och kommunernas skyldigheter ett steg till. I lagens
första paragraf stadgas att samhällets socialtjänst ska främja människornas sociala och ekonomiska
trygghet, samt verka för jämlikhet i levnadsvillkor. I lagen i övrigt sl˚as fast att
kommunerna har det yttersta ansvaret för att medborgarna i kommunen f˚ar det stöd och
den hjälp de behöver. Den enskilde ska f˚a bist˚and p˚a ett s˚adant sätt att det stärker hans
resurser att leva ett eget liv. Kommunen bör därför med tillgängliga medel underlätta för
hjälpmottagaren att bo kvar i hemmet. För de äldre sl˚as denna princip fast ˚anyo: ”Socialhjälpen
skall verka för att äldre människor f˚ar möjlighet att leva och bo självständigt och
ha en aktiv och meningsfull tillvaro i gemenskap med andra.” För ”äldre människor med
behov av särskilt stöd skall kommunen inrätta bostäder med gemensam service (servicehus).”
I lagen har s˚aledes formuleringen om servicehus ersatt den gamla skyldigheten att
h˚alla med ˚alderdomshem. 83
I akt och mening kan man säga att Ivar Lo-Johanssons devis ”hemv˚ard i stället för
v˚ardhem” därmed till slut stadgats i lag. Uppslutningen kring denna devis har ofta tolkats
som att institutionsv˚arden skulle minska till förm˚an för hemhjälpen. 84 Räknar man
in även sjukhem och l˚angsjukv˚ard kom institutionsv˚arden i själva verket att öka. Det är
emellertid inte säkert hur detta bör tolkas. Omsorg i hemmet formulerades fr˚an början inte
som ett alternativ till sjukhem och l˚angv˚ard. I själva verket har en utbyggnad av den
sjukv˚ardsankutna äldrev˚arden varit en uttalad ambition allt sedan slutet av 1940-talet. Fr˚an
början betraktades det som en förutsättning för att ˚alderdomshemmen skulle kunna omvandlas
till inackorderingshem för äldre med behov av omsorg. När socialpolitiska kommittén
behandlar fr˚agan i mitten av 1960-talet st˚ar trycket fr˚an de äldre mot sjukv˚arden
i centrum: l˚angtidssjukv˚arden m˚aste byggas ut för att frigöra resurser i akutsjukv˚arden.
Sjukv˚ard bör, menar man, förvisso bedrivas för att bota människor, men för de äldre m˚aste
man räkna med att m˚anga behöver permanent sjukv˚ard. 85 I pensionärsundersökningen p˚a
1970-talet framst˚ar den sjukv˚ardsanknutna äldrev˚arden inte som n˚agon stor fr˚aga. Däremot
betonar man behovet av hemsjukv˚ard.
Oberoende av hur vi betraktar sjukhemmen och l˚angv˚arden kan man konstatera att
pensionärsutredningens övergripande m˚alsättning inte förverkligades. I mitten av 1980talet
st˚ar den totala institutionsv˚arden och -omsorgen i zenit. Nästan var tionde äldre vistades
d˚a p˚a institution. Servicehusen har börjat ersätta ˚alderdomshemmen, men den totala
omfattningen är den samma. Om vi, vilket verkar realistiskt, jämställer servicehusen med
˚alderdomshemmen, levde en lika stor andel av de äldre p˚a n˚agon av dessa institutioner
1945 och 1985. Sjukhemmen och l˚angsjukv˚arden hade dessutom byggts ut. Fr˚an en till
81 Szebehely (1995), 31.
82 SOU 1977: 99, 507.
83 Socialtjänstlagen, SFS 1980: 620.
84 Edelbalk (1990); Szebehely (1995), 32.
85 SOU 1964: 5, 27.