Barn och ¨aldreomsorg i Sverige

2.2.2 Gammal p˚a 1800-talet
De egendomslösas livssituation reglerades främst genom olika tjänstehjonsstadgor. Dessa
var förvisso i första hand skapade för att reglera husbondens tillg˚ang till billig arbetskraft
samt hans skydd mot tjänarnas eventuella ovilja att arbeta. Men genom legostadgarna
˚alades husbonden ocks˚a att ta hand om sina hjon. Socknens fattigv˚ard spelade däremot sannolikt
en kvantitativt sett förh˚allandevis undanskymd roll. Här hamnade de som s˚a att säga
ramlade igenom de övriga näten. 12
Mot slutet av 1700-talet börjar allt fler ramla igenom därför att den egendomslösa befolkningen
blir större och större. Det är en komplicerad och utdragen process, men i sina
huvuddrag innebar den att allt större grupper av landsbygdsbefolkningen proletariserades.
Det växer fram en rörlig arbetskraftsreserv av statare, daglönare och tjänstefolk som faller
utanför det patriarkala husbondeväldet. Dessa kom sedan att utgöra den första rekryteringsbasen
i den gryende industrikapitalismen under 1800-talet.
Det utmärkande för lönearbetaren är att han inte har n˚agot eget kapital och att han
enbart säljer sin arbetskraft under en specificerad tid. Övrig tid m˚aste han reda sig själv.
Men med stora familjer att försörja och d˚alig lön fanns knappast n˚agra möjligheter att själv
sörja för sin ˚alderdom genom sparande under de yrkesaktiva ˚aren; det samma gällde för
övrigt om man blev sjuk, skadad i arbetet eller helt enkelt inte kunde finna n˚agot arbete.
Här ser vi s˚aledes konturerna av det som kom att kallas arbetarefr˚agan.
I den samtida debatten menade överheten att den ökade sociala skiktningen berodde
p˚a lättja och lösaktigt leverne. Men oberoende av vilka orsakerna var skulle utvecklingen
komma att skaka samhället. Inte minst fattigv˚ardens organisation. 13 ”Hela grunden för
samhällets fattigv˚ard hotade att bryta samman om allt för m˚anga kom att st˚a utanför husbondeväldets
räckvidd.” 14
Med 1847 ˚ars fattigv˚ardslag skedde en organisatorisk sekularisering av fattigv˚arden.
För första g˚angen blir det en utpräglad skyldighet för socknen att bedriva fattigv˚ard. I lagen
stadgades att fattigv˚ard skulle vara en obligatorisk uppgift för sockennämnden eller annan
nämnd. 15 ”Socknarna fick genom lagen inte bara ansvar i barmhärtighetens namn, utan en
direkt försörjningsplikt mot de fattiga, ett juridiskt ˚aliggande.” 16
1847 ˚ars fattigv˚ardslag var p˚a flera sätt en modern lag; den var inspirerad av liberala
och humanistiska idéer, men bör ocks˚a betraktas mot bakgrund av att den tidigare lagstiftningen
motverkade arbetskraftens rörlighet och därmed kunde misstänkas bidra till m˚angas
försörjningssv˚arigheter. Inte minst infördes möjligheten att överklaga sockennämndens beslut
hos länsförvaltningen. N˚agot direkt praktiskt eller finansiellt ansvar för fattigv˚arden
ville dock staten inte ha. I en riksdagsskrivelse fr˚an denna tid st˚ar det att läsa: ”därest staten
själf omhändertoge fattigv˚arden, skulle missbruk vid fattigv˚arden anlitande bli en oundviklig
följd och fattigv˚ardskostnaden oerhört stegras”. 17
Denna misstänksamhet mot fattigklientelet, samt den ökade fattigdomen genom
missväxt under en följd av ˚ar under 1860-talet ledde till att lagen efter hand blev restriktivare.
I 1871 ˚ars lag - vilken kom att gälla i 47 ˚ar - snävades rätten till fattigv˚ard starkt
in. Möjligheten att överklaga togs bort och den grupp för vilken kommunens fattigv˚ard
var obligatorisk inskränktes till ”vansinniga” och minder˚ariga barn. 18 Samtidigt inskärptes
˚anyo försörjningsplikten inom familjen. Vuxna var inte bara tvungna att sörja för sina barn.
12 Gustafsson (1987), 280ff.
13 Gustafsson (1994), 276ff.
14 Gustafsson (1987), 283.
15 Gustafsson (1987), 206f.
16 Odén (1983c), 200.
17 Gustafsson (1987), 286.
18 Holgersson (1988), 90.