Barn och ¨aldreomsorg i Sverige

och försvaga arbetsviljan, folk skulle vänja sig vid understöd, missbruka det och inte minst
skulle barnens försörjningsplikt mot föräldrarna upphävas. I stället borde ett system med
individuell behovsprövning skapas, där en tjänsteman gick igenom individens hela sociala
situation; för vissa ˚aldringar var det ocks˚a bättre med fattigv˚ard p˚a ˚alderdomshem d˚a de
inte kunde betros med kontanta medel. 31
Vilka var d˚a CSA? N˚agra konservativa uvar? Nej, de bar i själva verket fram den andra
v˚agen av socialpolitiska initiativ. Under n˚agra decennier kom de att dominera den socialpolitiska
debatten fullständigt; de kom ocks˚a att inta en rad betydelsefulla poster i den statliga
administrationen, bland annat i socialstyrelsen och p˚a socialdepartementet. De hade ocks˚a
ett brett kontaktnät i landets kommuner, landsting, folkrörelser och i landets riksdag och
regering. CSA lyckades förvisso inte hindra pensionsreformer. Deras roll var en annan. För
man kan säga att det är genom CSA som den gamla naturafattigv˚arden i ny form fördes
vidare in i 1900-talets äldrepolitik. För CSAs intresse riktades inte i första hand mot vad vi
kallar sociala försäkringar utan mot v˚arden, omsorgen och inte minst omhändertagandet. 32
CSA bildades 1903 p˚a initiativ av en samling frivilligorganisationer med filantropisk
inriktning. De brukar kallas ”fattigv˚ardsfolket” och bestod av Stockholms ledande ekonomiska
och kulturella skikt; en upplyst elit som menade att de sociala fr˚agorna ägnats allt
för lite uppmärksamhet. I sina första stadgar anger man att m˚alsättningen är att ”inom olika
samhällslager söka väcka intresse för och sprida kunskap om sociala spörsm˚al för att
därigenom medverka till lösningen av viktiga samhällsfr˚agor”.
Främst verkade man genom opinionsbildning och lobbyverksamhet. Till förbundet anslöt
sig en rad av landets olika frivilligorganisationer som p˚a n˚agot sätt engagerat sig i sociala
spörsm˚al. Man kan s˚aledes betrakta CSA som en nationell intresseorganisation för frivilligt
filantropiskt arbete. Men även om CSA hämtade sin kraft och inspiration ur det frivilliga
sociala arbetet - använde det som modell och stödde dess förekomst - kom organisationen
ocks˚a tidigt att rikta sina anspr˚ak mot staten. Ja, man kan säga att CSA snarare utgjorde
en frivilligt organiserad modell för hur staten egentligen borde organisera sig runt den sociala
fr˚agan. Inte minst är det tydligt i bildandet av Svenska Fattigv˚ardsförbundet 1906, där
kommunala myndigheter skulle organiseras tillsammans med filantropiska och frivilliga
organisationer. Svenska Fattigv˚ardsförbundet uppträdde gärna med myndighets spr˚akdräkt
och auktoritet när man tillrättavisade kommuner man tyckte bedrev en d˚alig fattigv˚ard. De
ledande männen inom CSA kom senare att utgöra en viktig del av välfärdsbyr˚akratin.
Men det var inte arbetarefr˚agan som stod i CSA:s fokus. I stället ville man, som sagt,
verka för den ”sociala” fr˚agans lösning. Skillnaden i betoning och synsätt är viktig. För
det första riktar arbetarefr˚agan obönhörligt ljuset mot hela samhällets organisation. Att
människor f˚ar försörjningssv˚arigheter när det blir sjuka, arbetslösa eller gamla handlar i
första hand inte om att de är lata utan om arbetsmarknadens sätt att fungera. Lösningen
m˚aste därför bli strukturell, handla mer om villkoren vid försäljning av arbetskraft än om arbetarens
individuella egenskaper. För det andra riktas ljuset mot hela grupper av människor.
Även arbetare som inte - för tillfället - är socialt utsatta m˚aste omfattas, eftersom problemen
principiellt sett kan drabba vem som helst. Därmed blir det ocks˚a sv˚art att avgränsa
den grupp som lösningen ska gälla: hur skilja ut arbetare fr˚an landsortsbefolkningen? Arbetarefr˚agans
omfattning rör s˚aledes inte en marginalgrupp utan m˚anga, ja kanske till och
med alla.
Men om fr˚agan är ”social” vad handlar den d˚a om? Jo, om marginalgrupper, om
människor med sociala problem, om individens tillkortakommanden. Fattigv˚ardsfolket hade
förvisso ingenting emot försäkringar för dem själva. De skulle vara frivilliga och bygga
p˚a eget sparande; de var till för de som klarade sig själva. Men de som hade problem ha-
31 Edelbalk (1991), 17; Olsson (1993a), 73f.
32 För en skildring av CSA se Ohrlander (1992) samt Olsson (1993a).