Barn och ¨aldreomsorg i Sverige

v˚ard och omsorg tillfredsställas genom offentligt ansvar. Det bör, enligt kommittén, för de
äldre ske genom en reformering av ˚alderdomshemmen där de förs ut b˚ade ur fattigv˚arden
och socialhjälpen. I stället ska de renodlas till inackorderingshem för ˚aldringar i behov
av omv˚ardnad. ”Kommunerna bör genom en särskild lag ˚aläggas huvudmannaskapet för
˚alderdomshemmen med skyldighet att i princip tillhandah˚alla v˚ard ˚a dylika för en avgift
ej större än att den kan bestridas med folkpensionen.” ˚Alderdomshemmen ska dock inte
enbart föras ut ur fattigv˚arden, de ska principiellt öppnas för alla. Därför borde avgifterna
till hemmen i huvudsak utg˚a enligt en enhetligt nominellt belopp, även om kommittén stannade
för att kommunerna av bättre bemedlade skulle kunna ta ut ett självkostnadsbelopp.
Här manade man dock till försiktighet. Ty viktigast av allt var ”att ˚alderdomshemmen f˚a
ställning som för alla medborgare p˚a samma villkor tillgängliga hem”. 47
Precis som pensionen skulle vara en folkpension med samma belopp för alla skulle
äldreomsorgen vara en omsorg för alla till en i stort sett lika avgift. Offentlig omsorg skulle
vara universell.
N˚agon diskussion om att denna omv˚ardnad inte borde drivas offentligt förs inte. I stället
förefaller linjen vara att detta är upp till de äldres egen bedömning. Om de inte kan f˚a
bist˚and av familj, ideella insatser eller p˚a marknaden s˚a ska ett offentligt alternativ, öppet
för alla, finnas tillgängligt. I praktiken fyllde man s˚a en gammal institution med nytt inneh˚all.
1947 lade Möller en proposition i riksdagen som byggde p˚a utredningen. P˚a det hela
taget slöt han upp bakom den och betonade vikten av enhetliga avgifter. Men även
om riktlinjerna för ˚aldringsv˚arden därmed stakades ut blev de ocks˚a hängande i luften.
N˚agon speciell lag kunde Möller inte förorda, det borde ing˚a i den totala översikt av fattigv˚ardslagen
som p˚agick. Han förespr˚akade ocks˚a principiellt ett statsbidrag för byggnation
av ˚alderdomshem, men ocks˚a den fr˚agan skulle utredas vidare. 48
Besluten om ˚alderdomshemmen har i efterhand kritiseras för dess inriktning p˚a
anstaltsv˚ard av de äldre. För övrigt en kritik som tämligen snabbt uppstod i samtiden.
Det är, p˚a det hela taget, en rimlig kritik. Men det principiellt nyskapande med
˚alderdomshemsutredningen var egentligen inte att den pekade ut just ˚alderdomshemmen
som den form som äldreomsorg skulle bedrivas i. Det intressanta är i stället att man öppnade
upp ett nytt omr˚ade för det offentligas ansvar: offentligt finansierad, reglerad och producerad
omsorg för de äldre.
Fanns det n˚agot annat, bättre sätt, att bedriva äldreomsorg?
2.3.3 Hemv˚ard i stället för v˚ardhem
Redan i socialv˚ardskommitténs principbetänkande 1942 hade man uttalat ambitionen att
människor i s˚a stor utsträckning som möjligt skulle kunna bo kvar hemma. För att
möjliggöra detta för äldre borde kontantprincipen tillämpas. Till detta fogade man en intressant
kommentar: ”Om han av sjukdom eller ˚alderdom eller av annan anledning behöver
v˚ard, som icke kan lämnas i hemmet, bör det vara en angelägen uppgift att bereda v˚ard
˚a kommunal eller annan lämplig v˚ardanstalt.” 49 Man kan ocks˚a vända p˚a utsagan: om
v˚ard kan beredas i hemmet är det att föredra framför anstalt. Detta gällde s˚a klart lättare
˚akommor, näppeligen för sinnessvaga eller kroniskt sjuka. Men kunde inte äldre som enbart
behövde tillfällig hjälp bättre beredas hjälp i hemmet i stället för p˚a ˚alderdomshem?
Fr˚agan ställs inte s˚a i principbetänkandet, men slutsatsen ligger nära till hands.
Normal brukar man peka p˚a den kampanj som författaren Ivar Lo-Johansson drog ig˚ang
v˚aren 1949 mot ˚alderdomshemmen som upptakten till en ny form av äldreomsorg - hjälp i
47 SOU 1946:52, 5f, 9 ,12f, 16f, 75f, 80f.
48 Edelbalk (1991), 41f.
49 SOU 1942: 56, 39.