Barn och ¨aldreomsorg i Sverige

unda tal 13 procent av barnen utom äktenskapet. I Stockholm var s˚a m˚anga som vart tredje
barn utomäktenskapliga. Förutom att de hade ett extremt d˚aligt skydd, ingen fadersrätt,
ingen arvsrätt, s˚a växte m˚anga av dessa barn upp i fosterhem, p˚a barnhem eller uppfostringsanstalter.
De kunde inte ens stanna hos modern. I städerna v˚ardades inte mer än var
femte utomäktenskapligt barn av sin moder.
Vid sekelskiftet fanns det cirka 30 000 barn under sju ˚ar och lika m˚anga skolbarn
i Stockholm. Av den officiella statistiken framg˚ar att nästan 8 000 av dessa barn
omhändertagits p˚a olika sätt. Den gömmer dessutom stora mörkertal d˚a de privata utackorderingarna
inte g˚ar att uppskatta. Beroende p˚a om vi räknar med att de flesta av dessa
barn var under sju ˚ar eller om ocks˚a de äldre skolbarnen bör räknas in innebär det att mellan
13 och 26 procent av alla barn i Stockholm p˚a n˚agot sett förts bort fr˚an sin förälder.
Majoriteten av dessa barn var barn utom äktenskapet. Den främsta orsaken var fattigdom
och brist p˚a barntillsyn. 2
Det var inte särskilt konstigt att det kom att uppfattas som ett problem. Det intressanta
är emellertid hur ”problemet” formulerades. Historien skulle kunna skrivas ur ett tämligen
idealistiskt perspektiv där barnen upptäcks och ges människovärde. Vi skulle kunna tala
om en växande idérörelse där barnet ställs i centrum; där det blir moraliskt stötande med
lidande barn. Idéer som dessa har spelat en stor roll.
Fr˚agan om barnen är emellertid djupare än s˚a. Det är, menar jag, ett fruktbart perspektiv
att betrakta ocks˚a barnfr˚agan som en del av den stora ”arbetarefr˚agan”. Med industrialiseringen
förändrades inte bara villkoren för produktionen, ocks˚a reproduktionens villkor
p˚averkades. Man kan säga att det fanns en inbyggd konflikt mellan dessa b˚ada nödvändiga
former: produktionens behov p˚a kort sikt hotade att underminera dess behov p˚a l˚ang sikt.
˚A ena sidan krävde den nya produktionsformen att människor kopplades loss fr˚an
självhush˚allningen och för sin försörjning (b˚ade för inkomster och mat och bostad) gjorde
sig beroende av marknaden. Arbetsplatsen skildes fr˚an hemmet. Eftersom arbetsgivarna
varken ville eller kunde betala särskilt höga löner krävdes arbetsinsats fr˚an mer än en för att
kunna klara sitt uppehälle p˚a marknaden. Därmed tvingades ocks˚a kvinnorna och mödrarna
bort fr˚an hemmen. Behov av arbetskraft och särskilt billig s˚adan ökade detta tryck.
˚A andra sidan behövde industrin kontinuerlig p˚afyllning av en disciplinerad arbetskraft.
Det behövdes s˚aledes födas nya barn och dessa m˚aste uppfostras till lönearbetare. Men hur
skulle det g˚a till om kvinnorna tvingades och lockades till industrin. Motivationen att föda
barn skulle minska och de barn som föddes skulle växa upp i vildhet utan översyn och
uppfostran, särskilt under de, som den nya barnsynen menade, formbara och viktiga unga
˚aren innan folkskolan tagit över uppgiften.
Som inom s˚a m˚anga andra omr˚aden under 1800-talet formulerades idéer, alternativ
och praktiska lösningar främst genom enskilda initiativ utanför stat och kommuner. En
rad stiftelser, föreningar och andra inrättningar för välgörenhet formerades och riktade
sitt intresse mot mödrarna och barnen. Det rör sig om allt fr˚an privat drivna barnhem
till skyddsföreningar som skulle hjälpa fattiga kvinnor att ta hand om barnen i hemmet.
Barnomsorgen utgjorde en gren p˚a detta träd av ˚atgärder.
Ska man änd˚a ge en övergripande karakteristik av de motivkretsar som kom att gälla
ett par decennier in p˚a 1900-talet kan man sammanfatta den med orden hot, behov och
möjlighet.
De lösdrivande, oövervakade och vanartiga barnen kom att kopplas samman med arbetarefr˚agan,
den sociala oron och inte minst socialismens fasa. Om barnen inte hade n˚agon
2 Henschen (1990). Om vi räknar med att en tredjedel av barnen var ”oäkta” (siffran torde vara
högre i Stocholm) och att 17 procent (siffran för städer) av dessa v˚ardades av moder s˚a innebär det
drygt 8000 oäkta och omhändertagna barn. Allts˚a ungefär lika m˚anga som redovisats. Se äv. SOU
1994: 38; Ohrlander (1992), 78.