Barn och ¨aldreomsorg i Sverige

hemmet. Enligt Lo-Johansson var det ett övergrepp mot de gamla att slita loss dem ur deras
invanda miljö och sätta dem p˚a hem präglade, enligt författaren, av förmyndarmentalitet,
tristess, passivitet och berövat människovärde. I stället borde de gamla kunna f˚a hjälp och
tillsyn i hemmet. 50
Ivar Lo-Johanssons kampanj var säkert betydelsefull. Inom loppet av n˚agra ˚ar hade alla
de tyngre instanserna i sina principdeklarationer svängt. I samband med att Gustav Möller
avgick deklarerade han sin omvändning i fr˚agan och redan 1952 utfärdade socialstyrelsen
de första direktiven för hemtjänst för gamla. I direktiven till en ny ˚aldringsv˚ardsutredning
1952 markerade den nye socialministern, Gunnar Sträng, ambitionen att ”söka lösa
˚aldringsv˚ardens problem även p˚a andra vägar än anstaltsv˚ard bl a genom att vidtaga
˚atgärder för att göra det möjligt för ˚aldringarna att kvarstanna i sina hem.” 51
Omsvängningen och utvecklingen är emellertid inte s˚a entydig. För hur djupt var statens
engagemang egentligen? Under ett och ett halvt decennium kom fr˚agan om huruvida det
offentliga verkligen skulle ha ansvar för denna typ av verksamhet att hänga i luften.
Inte minst viktigt är att hemtjänsten hade en annan förhistoria än ˚alderdomshemmen.
Här fanns ingen l˚ang kommunal tradition. I stället växte hemhjälpen först fram i olika
frivilligorganisationer.
Fr˚an början handlade hemhjälpen inte om att hjälpa äldre människor utan om mödrar
som behövde tillfälligt stöd i hemmet. När Uppsala hemsysterskola bildas av diakonisserna
1920 är den uttalade m˚algruppen just mödrar och därmed ocks˚a tillfällig omsorg om barn.
Hemsystrarna kunde anställas av olika organisationer, s˚a som olika husmodersföreningar,
Svenska Fattigv˚ardsförbundet, Fredrika Bremerkretsar, kvinnogillen och socialdemokratiska
kvinnoklubbar. Men de kunde ocks˚a anställas direkt av kommuner, vilket första g˚angen
gjordes 1926.
Sedan 1926 hade ocks˚a Röda Korset engagerat sig i den sociala hemhjälpen. Här
valde man dock en n˚agot annan väg. Förutom ideella insatser anställde de s˚a kallade
hemv˚ardarinnor. P˚a dessa hade Röda Korset inga utbildningskrav. Det räckte med de egenskaper
”en duktig husmoder bör äga” samt att hon med ”kärlek och t˚alamod utför sitt arbete”.
Röda Korset utsträckte ocks˚a sin verksamhet till ensamma äldre personer som behövde
n˚agra timmars tillsyn i hemmet om dagen. Genom Röda Korsets initiativ öppnades därmed
en alternativ form av äldreomsorg upp: ideell eller outbildad kvinnlig arbetskraft användes
för att ge gamla omsorg, s˚a att de kunde bo kvar hemma. 52
Var detta n˚agot som det offentliga borde ta ansvar för?
1939 väcktes fr˚agan i riksdagen, där motionärerna menade att det allmänna borde stödja
hemhjälpsverksamheten. En utredning om fr˚agan kom 1943. Där spelade hjälp till de äldre
ingen framträdande roll, fokus l˚ag i stället p˚a husmödrarnas behov av tillfällig hjälp. Utredningen
är emellertid intressant ocks˚a för äldreomsorgen ty här stadfästs n˚agra vägledande
principer vad gäller omsorg.
I utredningen m˚alar man upp den bakgrund mot vilken besluten ska fattas. Genom
moderniseringen av Sverige har de civila nätverken försvagats. ”I den typiska stadsmiljön
bindas icke hemmen i hyreshusen samman genom n˚agra traditioner om grannhjälp. [...] Arbetshjälp
fr˚an släkt och grannar st˚ar icke alltid att erh˚alla”. Allt fler kvinnor är dessutom ute
i arbetslivet samtidigt som tillg˚angen p˚a arbetskraft som är villig att arbeta i hemmen minskar.
De första som uppmärksammade detta nya dilemma var olika frivilligorganisationer,
som genom sina insatser b˚ade lyfte in fr˚agan i offentligheten och pekade ut organisatoriska
lösningar.
Att anställa personal för denna verksamhet visade sig emellertid ofta ytterst ekono-
50 Edelbalk (1991), 14f.
51 Citerat ur Szebehely (1995), 29; äv. Edelbalk (1990), 20.
52 SOU 1943:15, 9, 15f, 18f; se äv. Eliasson & Szebehely (1992); Szebehely (1993); Greitz (1985).