Barn och ¨aldreomsorg i Sverige

ett stöd till medelklassgrupper. För det andra kunde man misstänka att barnomsorgen innebar
inte bara en omfördelning av resurser till barnfamiljer i allmänhet utan till barnfamiljer
med höga inkomster. Dessutom var det tveksamt om barnomsorgen verkligen levde upp
till ett av de uttalade m˚alen med den - nämligen att kompensera för bristande hemmiljö,
eller snarare utjämna de utbildningsmässiga förutsättningarna mellan olika grupper. Sett ur
det perspektivet borde barn till arbetare snarare vara överrepresenterade i den kommunala
barnomsorgen.
En rad olika förklaringar har levererats till varför färre arbetarbarn f˚att plats inom
barnomsorgen. Vi ˚aterkommer till dessa nedan. Men i en historisk tillbakablick kan
n˚agra av de mest frekventa förklaringarna vara intressanta att skärsk˚ada. En vanligt
förekommande förklaring har nämligen varit att medelklassen är överrepresenterad därför
att tillg˚angen till kommunal barnomsorg reglerats genom en uppsättning komplicerade administrativa
regler. Eftersom det hela tiden r˚att brist p˚a barnomsorg har man tvingats införa
n˚agon form av behovsprövad ransonering. M˚anga har menat att inte bara p˚a en marknad
utan även i ett ransoneringssytem s˚a kommer de resursstarka att kunna ta för sig mer än
resurssvaga därför att de har en större social kompetens; de kan lära sig reglerna och är
bättre p˚a att förhandla med de platsfördelande tjänstemännen. Resonemanget har givetvis
ocks˚a använts som ett motiv varför offentligt subventionerade tjänster i stället bör fördelas
enligt en marknadsprincip. 55
I mitten av 1980-talet menade man i linje med detta fr˚an LO:s sida att arbetare var
underrepresenterade därför att barnomsorgen var otillräckligt utbyggd. Ett sätt att lösa
snedfördelningen inom barnomsorgen vore därför att bygga ut den vidare. Det ligger säkert
en del i resonemangen ovan. Sett ur ett historiskt perspektiv f˚ar den emellertid inget stöd.
Fram till n˚agon g˚ang i mitten av 1970-talet var det skriande brist p˚a daghemsplatser
(och offentligt finansierade familjedaghem). Tillg˚angen till dessa platser ransonerades
därför mycket h˚art och enbart familjer med starka skäl kunde f˚a plats. Enligt resonemanget
ovan borde därför överrepresentationen av tjänstemannabarnen varit ännu större under
denna period. Det var den emellertid inte.
Det första man kan konstatera är att barn till ensamst˚aende mödrar under hela perioden
i stor utsträckning haft tillg˚ang till plats i den kommunala barnomsorgen. Utan att kunna
beräkna den faktiska täckningsgraden bland ensamst˚aende sm˚abarnsmödrar s˚a vet vi att
1944 s˚a utgjorde barnen till ensamst˚aende mödrar 39 procent av barnen p˚a daghem och
1966 utgjorde de 46 procent av barnen. Under 1980- och 1990-talet har deras andel av
barnen i den kommunala omsorgen sjunkit. 1994 var cirka 16 procent i den kommunala
omsorgen barn till ensamst˚aende mödrar. Men det beror inte p˚a att de i mindre utsträckning
haft tillg˚ang till barnomsorg utan p˚a att det totala antalet barn ökat s˚a kraftigt. I själva verket
har barn till ensamst˚aende mödrar i ökad utsträckning tillg˚ang till kommunal barnomsorg.
1975 hade 56 procent av förskolebarnen till ensamst˚aende mödrar kommunal barnomsorg
och 1994 74 procent. 56
Andelen arbetarbarn har ocks˚a minskat under tiden, det motsvaras emellertid av en
ökad snedfördelning. Under de senaste ˚aren har andelen bland arbetarbarn med kommunal
daghem dock ˚anyo börjat ökat. (Diagram 3.14)
1944/45 kom drygt 80 procent av barnen p˚a daghem fr˚an socialgrupp tre. 17,5 procent
hade föräldrar i socialgrupp 2 och 2,5 procent i socialgrupp 1. Hur stor andel av arbetarbarnen
totalt som hade tillg˚ang till daghem vet vi inte. Men med tanke p˚a att arbetarklassen
under denna tid utgjorde mellan 50 och 60 procent av befolkningen s˚a torde slutsatsen att
de var överrepresenterade p˚a daghem inte vara felaktig.
För 1960-talet har vi tyvärr ingen socialgruppsindelning av daghemsbarnen, däremot
55 Se tex Ds Fi 1984: 2; LO (1986); Socialstyrelsen (1989).
56 Se tex Rothstein (1988).