Barn och ¨aldreomsorg i Sverige

de ju uppenbarligen inte klarat sig själva, de behövde hjälp av n˚agon annan med de rätta
insikterna och den rätta inställningen.
Det närmaste man kommer en övergripande föreställning om de sociala problemen kretsar
runt ”fattigdom”. Fattigdomen var, menade man, en ”samhällssjukdom”. Den kunde
smitta även den starkaste individen. P˚a s˚a sätt kan man säga att de sociala problemen inte
orsakades av individen. Men n˚agra bra förklaringar till fattigdomen hade man egentligen
inte. I stället inriktade man sig just p˚a individen. Ty oberoende av fattigdomens orsak s˚a
blev den smittade individen en mindervärdig fysisk och psykisk individ som i sin tur hotade
hela samhället.
Därför m˚aste den fattige individen botas fr˚an sin sjukdom, hon m˚aste uppfostras ur sin
fattigdom, lära sig ta sitt eget ansvar; om s˚a krävdes genom att skrämmas, straffas eller
behandlas. Det var därför inte s˚a konstigt att CSA och Fattigv˚ardsförbundet invände mot
pensionsreformen, där skulle ju fattigt folk nästan belönas för sitt ovärdiga leverne. Hjälp
ur fattigdomen krävde i stället social kontroll - annars skulle de fattiga ju inte bli botade. 33
Men det finns en intressant dynamik i CSA:s och inte minst Fattigv˚ardsförbundets arbete.
Trots sina ideologiska och organisatoriska rötter i frivilligorganisationer, välgörenhet
och privata välfärdsarrangemang kom man tidigt att rikta sina krav främst mot stat och
kommuner. Det är inte minst tydligt vad gäller fattigv˚ardsfr˚agan. Genom en privat donation
kunde CSA genomföra en omfattande undersökning och inventering av fattigv˚ardens läge
och utseende i Sverige. Därmed kom blickarna obönhörligt att riktas mot kommunerna,
som ju haft ansvaret för fattigv˚arden sedan sekler. Där fann man en bedrövlig verklighet,
särskilt för fattiga gamla. Fattigstugorna var sm˚a, smutsiga och utan n˚agon personal. P˚a
m˚anga h˚all i landet saknades helt anstalter, där auktionerade man i stället ut de gamla eller
satte dem p˚a roteg˚ang.
Det var ett tillst˚and som inte tilltalade CSA och Fattigv˚ardsförbundet. Skulle de fattiga
kunna hjälpas till självhjälp m˚aste de stödjande organen föreg˚a med gott exempel; de m˚aste
vara ett föredöme för humanitet. Det eländiga tillst˚andet inom fattigv˚arden verkade snarare
˚at motsatt h˚all - de tryckte ner folk i en ovärdig tillvaro och sände ut felaktiga signaler om
att man inte behövde hjälpa sina medmänniskor. I fattigstugorna var gamlingarna dessutom
utlämnade till sig själva, där fanns ingen som genom kontroll, behandling och rentav v˚ard
kunde uppfostra fattigklientelet.
Fattigv˚ardsfolket kom därmed att inrikta sig p˚a en reformerad fattiglagstiftning där
kommunernas skyldighet att bedriva en humaniserad fattigv˚ard skulle stärkas. Som ideal
formulerade man tanken om ”˚alderdomshemmet”. Inspirationen kom främst fr˚an tv˚a h˚all:
de fattigg˚ardar som börjat byggas (men i allt för liten omfattning) där det ju fanns personal
och de privata donationshem för äldre före detta välbeställda personer, vars hemlika
karaktär kunde fungera som en förebild.
I ˚alderdomshemsideologin lyckades fattigv˚ardsfolket förena b˚ade den äldre svenska fattigv˚ardstraditionen
med naturahjälp med sin egen dubbla ideologi om humanitet och uppfostran.
Det är sv˚art att bedöma hur mycket själva ”v˚arden” betydde. Till kraven p˚a utbyggnad
av ˚alderdomshemmen var ocks˚a kopplat krav p˚a att den gamla och aldrig riktigt lösta
klientblandningen i fattigstugorna m˚aste upphöra. Staten borde bygga ut sinnessjukhusen
(de gamla hospitalen), för arbetsföra fattiga skulle inrättas arbetshem (det sista lades ner
p˚a 1960-talet) och för fattiga kroniskt sjuka borde landstingen ansvara. ˚Alderdomshemmen
skulle s˚aledes reserveras för fattiga ˚aldringar. De var med andra ord i första hand en lösning
för gamla som inte kunnat spara pengar och som inte hade privata nätverk att landa i. De
var försörjningsinrättningar där man s˚a att säga fick boende och n˚agon form av omv˚ardnad
p˚a köpet.
N˚agot riktigt ”hem” fick de dock inte bli, bara mer hemlika. Ty ˚alderdomshemmet fick
33 Olofsson (1993), 44ff, 68ff; Olsson (1993a), 64ff; Edelbalk (1991), 9ff