Barn och ¨aldreomsorg i Sverige

Nej, det är i stället de förvärvsarbetande mödrarna som uppfattas som problematisk,
vars situation och rätt till samhällsstöd man ing˚aende m˚aste argumentera för.
Redan i propositionen som följde av befolkningsutredningens betänkande lade Gustav
Möller fast linjen. Samhällets uppgift är inte att moralisera över om mödrar arbetar eller
inte utan att se till att kvinnors förvärvsarbete inte försv˚arar för dem att skaffa barn och att
inte barnen blir lidande. ”Härvidlag gäller det för samhället att medverka till att erforderliga
institutioner kommer till st˚and och att tillse, att dessa tillgodose krav p˚a v˚ard av barnen, som
kunna anses önskvärda.” 16
Den linjen förstärks i 1951 ˚ars betänkande om barnomsorgen. Konflikten mellan arbete
och barn är i grunden en samhällelig konflikt, menar man. Därför är det ocks˚a samhällets
uppgift att ”söka mildra och komma till rätta med de problem för kvinnorna och hemmen,
som industrialismen, stadssamhället och kvinnornas förvärvsarbete medfört.”
Man tar emellertid ytterligare ett steg och lyfter fram den stora klyftan mellan tillg˚ang
p˚a och behov av heldagsomsorg. I betänkandet sl˚as fast att ”utvecklingen p˚a n˚agot
längre sikt pekar mot att de gifta kvinnorna i ständigt större utsträckning komma att
förvärvsarbeta” och att de kommer ”i stigande omfattning begära samhällets hjälp vid ordnandet
av sin barnsyn.” Samhället, arbetslivet och männen m˚aste därvidlag ta större hänsyn
till dessa kvinnors dubbla arbetsbörda. Det är, menar man, en social rättvisefr˚aga att även
dessa mödrar ”f˚a känna den trygghet och trivsel som ligger i vetskapen att barnen äro väl
omhändertagna under moderns arbetstid.”
Utredningen strävar här efter att omvandla de förvärvsarbetande kvinnornas problem
till ett allmängiltigt problem. M˚alet är att ”underlätta förvärvsarbetet för de mödrar, som
av olika skäl själva önskar ˚ataga sig förvärvsarbete, även när barnen är sm˚a. ”Samhället
ska s˚aledes varken förespr˚aka förvärvsarbete eller tvärtom. S˚a länge barnomsorgen är
bristfälligt utbyggd f˚ar det emellertid just en ˚aterh˚allande effekt. Valet blir inte fritt.
”Kvinnorna skola f˚a möjlighet att välja var de skola göra sin arbetsinsats - i hemmet
eller ute i förvärvslivet. För att detta icke skall bli n˚agon tom fras m˚aste det finnas praktiska
möjligheter som underlätta valet. [...] Principiellt m˚aste nu samhällets ansvar för tillsynen
av de förvärvsarbetande mödrarnas barn fastsl˚as, dess skyldighet och strävan att inrätta och
värna om daghemmen.”
Staten bör därför öka bidragen till de olika barnomsorgsformerna och till bidragen
koppla krav p˚a behörigt utbildad personal och lokalernas utformning. Samtidigt bör hela
barnomsorgen successivt kommunaliseras. Principiellt skall b˚ade lekskolorna och daghemmen
st˚a öppna för alla. Ännu kvarst˚ar emellertid minoritetsproblemet. Eftersom barnomsorg
bör ses som en subvention av förvärvsarbete m˚aste familjerna ocks˚a bidra med avgifter
efter ekonomisk bärkraft, de ska graderas efter inkomst.
Utredningen ställde, i egna ögon, dock ut en m˚attfull utbyggnadsplan. Utbyggnaden
f˚ar inte ske ”efter n˚agra schabloner eller önskedrömmar utan s˚a l˚angt som möjligt anpassas
efter v˚art lands ekonomiska och personella resurser.” Inom loppet av tio ˚ar bör lekskoleverksamheten
utvidgas s˚a att den omfattar 15 procent av barnen mellan 3-7 ˚ar, och
daghemmen byggas ut s˚a att de omfattade 6 procent av barnen mellan 2-7 ˚ar. Som ett
tillfälligt komplement till daghemmen kunde man ocks˚a tänka sig en viss utbyggnad av
den familjedaghemsverksamhet som startats i en del kommuner. Kärnan m˚aste, inskärpte
man, emellertid vara ”sm˚a, välordnade daghem.” 17
16 Citerat ur SOU 1951: 15, 137.
17 SOU 1951: 15, 54, 423f, 428f,431, 434.