Barn och ¨aldreomsorg i Sverige

som utgjorde förutsättningen för att ˚alderdomshemmen skulle omvandlas fr˚an allmänna
upptagningsplatser till äldreomsorg. 1953 beslutades slutligen att statsbidragslöftet till
˚alderdomshemmen skulle infrias. Stödet till ˚alderdomshemmen var emellertid enbart ett
stöd till uppförande av lokalen. N˚agot stöd till driften lämnade inte staten. 58
Allts˚a. ˚A ena sida en omtalad svängning i rikspolitikens principuttalanden till hemhjälp
även för gamla, men ingen vilja till statlig stimulering, ˚a andra sidan genomförs
de nödvändiga besluten för att möjliggöra en utbyggnad av ˚alderdomshemmen. Det verkar
snarare som fr˚agan om val av omsorgsform skulle förbli just en renodlat kommunal
angelägenhet. Gunnar Sträng menade ocks˚a att kommunerna själva hade att välja mellan
”hemhjälp eller v˚ard ˚a ˚alderdomshem”. 59
1956 s˚ag ännu en ˚aldringsv˚ardsutredning dagens ljus, i vilken ovanst˚aende är tydligt. I
utredningen och den följande propositionen menade man visserligen att valet mellan hjälp
i hemmet och ˚alderdomshem inte var en helt öppen fr˚aga. I äldrepolitikens centrum skulle
de äldres integritet, intressen och individuella önskem˚al ställas. Här pekade man tydligt ut
hemhjälpen som äldreomsorgens huvudalternativ: ” ˚Atgärderna inom ˚aldringsv˚arden m˚aste
i första hand och i största möjliga utsträckning inriktas p˚a att med alla medel förhjälpa de
gamla att utan alltför stora personliga p˚afrestningar f˚a leva ett oberoende liv s˚a länge som
möjligt i sina egna hem”. 60 ˚Alderdomshem skulle vara till för dem som inte ens med ”alla
medel” kunde bo kvar hemma, för dem som behövde ständig tillsyn och v˚ard. 61
Fr˚agan om en speciell lag skulle instiftas för omsorg om gamla hade väckts
av ˚alderdomshemsutredningen. Det ingick i m˚alet att f˚a bort fattigv˚ardsstämpeln för
˚alderdomshemmen. I stället skulle de ing˚a i den generella välfärdspolitiken. I 1956
˚ars socialhjälpslag kom ˚alderdomshemmen emellertid att kvarst˚a. Men det var en lag
som p˚a viktiga punkter hade ändrat karaktär. 1945 hade ocks˚a fattigv˚ardsklientelet
p˚a ˚alderdomshemmen f˚att rösträtt. Därmed var den gamla husbondetraditionen bruten.
I socialhjälpslagen togs slutligen barnens försörjningsplikt mot sina föräldrar bort.
62 ”Ansvaret för de äldre hade flyttats fr˚an ätten/släkten över familjen/barnen till
samhället/socialv˚arden.” 63 I den nya lagen kristalliserades därmed fr˚agan ut till en relation
mellan den hjälpbehövande individen och staten.
Men hur skulle relationen se ut? Vilket var individens, kommunens och statens ansvar?
N˚agon lagreglering av kommunens skyldigheter och prioriteringar vad gäller omsorg i hemmet
blev det inte. Inte heller n˚agra statsbidrag. Kvar i lagen stod kommunens skyldighet att
bist˚a med ˚alderdomshem.
Det här kom givetvis att p˚averka äldreomsorgens utbyggnad och utseende, inte minst
hemhjälpen som yrke. ”Under 1950- och 60-talet expanderar verksamheten utan att dess
inriktning eller organisering diskuteras närmare i officiella dokument.” 64
N˚agon vidare utbyggnad av den statsbidragsfinansierade hemv˚ardarinneverksamheten
ägde inte rum. I början av 1950-talet torde majoriteten av de äldre som fick n˚agon formellt
organiserad hjälp i hemmet ha f˚att det av just hemv˚ardarinnor. Utöver sin ordinarie syssla
att hjälpa familjer med barn fick 16 000 äldre ocks˚a bist˚and 1952.
Vi vet ytterst lite om hur utbyggd olika alternativa former av hemhjälp till äldre var.
Den torde dock ännu ha varit av blygsam omfattning. I Uppsala fick 350 äldre hjälp av
Röda Korset, i Stockholm fanns 45 timarvoderade ”hemhjälpsfruar”. 65
58 Edelbalk (1990), 23; Edelbalk (1991), 45.
59 Prop. 1954:1, bil. 7, tit. 15, 30f; Edelbalk (1990), 23.
60 Citerat ur Szebehely (1995), 29.
61 Edelbalk (1990), 28-32.
62 Prop. 1955: 177, 252.
63 Odén (1983b), 128.
64 Szebehely (1995), 64.
65 SOU 1952: 38, 44, 50, 55ff.