Barn och ¨aldreomsorg i Sverige

Skillnaden mellan pensioner och äldreomsorg är tydlig ur administrativt hänseende. En
pensionär är lättdefinierad. När en människa inte längre kan arbeta p˚a grund av ˚alder m˚aste
hon ordna n˚agon typ av försörjning. Genom att lagstiftningsmässigt dessutom definiera en
specifik ˚alder när detta ska ske blir fr˚agan ännu enklare. Alla som uppn˚att en viss ˚alder är
per definition pensionärer. Har man väl bestämt sig att det offentliga ska ta p˚a sig ansvaret
för den sidan av arbetarefr˚agan följer det övriga av sig själv.
Men bara för att man blir gammal innebär det inte automatiskt att man i övrigt inte
klarar sig själv. Dessutom kanske man vid behov kan f˚a hjälp av sin make, sina barn, andra
släktingar eller grannar. Här är det s˚aledes mycket mer problematiskt att dela ut kontanta
bidrag. Att dela ut omsorgsbidrag till alla ˚aldringar skulle innebära ett omfattande slöseri
med offentliga medel. Ett alternativ vore en ing˚aende behovskontroll av n˚agon myndighet.
Just det som Möller ville bort ifr˚an. Det verkar s˚aledes rimligt att själva konsumtionen av
tjänsten/omsorgen och uppskattningen av behoven sammanförs.
Skulle dessutom behoven verkligen bli tillfredsställda om man enbart delade ut bidrag?
Om dessa tjänster inte fanns att tillg˚a p˚a marknaden, vad är det d˚a för mening att dela ut
kontanta bidrag? För de sociala tjänsterna kan man nämligen tala om ett genuint marknadsmisslyckande.
Under 1940-talet sökte sig allt fler av de unga flickorna bort fr˚an olika typer
av arbeten i de privata hemmen. Marknaden kunde inte mobilisera arbetskraften. N˚agot
större utbud av organiserad omsorg fanns inte heller. Därför kunde frivilliga alternativ i
sm˚a former utveckla olika alternativ, men de kunde inte p˚a l˚anga vägar täcka behoven och
var ofta beroende av bidrag fr˚an kommunerna. Om staten tog p˚a sig ansvaret ocks˚a för att
vissa former av omsorg skulle tillkomma alla medborgare räckte det inte med distributiva
anordningar. Man m˚aste ocks˚a gripa in i produktionen.
Hur gick det d˚a till när äldreomsorgen blev offentlig?
2.3.1 En pension att leva p˚a och fina bostäder att bo kvar i
När de stora socialutredningarna dras ig˚ang p˚a 1930-talet är fr˚agan om äldreomsorg p˚a det
hela taget fr˚anvarande. När reformoffensiven sammanfattas 1944 finns fr˚agan om hjälp och
tillsyn till ˚aldringar icke med. S˚a sent som 1947 nämner Möller fr˚agan bara i förbig˚aende. 45
Det finns goda skäl att tro att fr˚agan om omsorg om äldre p˚a det hela taget var
en icke-fr˚aga. ˚Alderdomshemmen var kopplade till fattigv˚arden. Deras primära funktion
var att sörja för och ge tak över huvudet ˚at fattiga ˚aldringar. Själva omsorgen kom mer
vid sidan om, som en restpost. Men fattigv˚arden skulle ju bort. I direktiven till socialv˚ardsutredningen
anger Möller tre viktiga vägledande principer:
Hela socialv˚arden bör baseras p˚a de principer som redan inom flera omr˚aden vuxit
fram: att ”tillförsäkra envar samhällsmedborgare en rätt till stöd fr˚an samhällets sida
under vissa i lag eller författning klart angivna och jämförelsevis lätt konstaterbara
förutsättningar.”
Att utvidga socialförsäkringarnas räckvidd.
Att reformera den fattigv˚ard, eller sociala hjälpverksamhet, som trots socialförsäkringarnas
utbyggnad m˚aste finnas kvar. Den enskildes rätt bör stärkas, hemortsrätt
och ˚aterbetalningskrav av anhöriga avskaffas.
1945 lades socialv˚ardskommitténs förslag om folkpension fram. ˚Aret därp˚a fattades
beslut. Det ligger helt i linje med Möller tre punkter att folkpensionen övertar ansvaret
för de äldre och att de därför s˚a att säga automatisk förs ut ur fattigv˚arden eller
den sociala hjälpverksamheten. Ett uttalat m˚al med folkpensionen var att genom en
höjning av pensionsbeloppet skulle alla pensionärer klara sin försörjning utan att behöva
anlita fattigv˚arden. Först efter denna reform l˚ag pensionerna i niv˚a med fattigv˚ardens
45 SOU 1942: 56; Edelbalk (1990), 4, 46.