Barn och ¨aldreomsorg i Sverige

hemv˚ardarinnorna. I den uppmärksammade man stora önskem˚al fr˚an äldre att ocks˚a beredas
hjälp av hemv˚ardarinnorna och man förespr˚akade att dessa ocks˚a - i m˚an av tid -
skulle hjälpa gamla i hemmet. 54
Ett beslut om offentligt finansierat och producerat stöd till omsorg i hemmet av gamla
hade s˚aledes fattats redan innan Ivar Lo-Johansson uppmärksammade fr˚agan. Omfattningen
av hemv˚ardarinneverksamheten var dock alldeles för liten för att verkligen utgöra ett
alternativ till ˚alderdomshemmen. Ändrade Lo-Johanssons debatt p˚a detta? Var staten beredd
att ocks˚a stödja hemhjälp till äldre? Nej.
I början av 1950-talet kom ännu en utredning om hemhjälpsfr˚agan. I den
uppmärksammades ˚anyo den tilltagande diskrepansen mellan efterfr˚agan p˚a huslig arbetskraft
och tillg˚angen p˚a densamma. Mellan 1930 och 1950 hade antalet kvinnor i huslig
arbetskraft minskat fr˚an 222 000 till 96 000. I utredningen föreslog man en omfattande utbyggnad
av den sociala hjälpverksamheten. Inte minst gällde detta äldre, där man menade
att statsbidragsreglerna borde mjukas upp s˚a ”att hjälp kan lämnas ˚at ˚aldringar och invalider
icke blott vid tillfälliga behov, utan även i form av reguljär korttidshjälp under längre
perioder.” Men fanns det arbetskraft nog?
Precis som s˚a m˚anga andra under denna tid s˚ag man i Röda Korsets verksamhet en
lösning p˚a detta problem. 1950 hade Röda Korset startat en reguljär verksamhet i Uppsala
som gick ut p˚a att möjliggöra för ˚aldringar att bo kvar hemma. Det unika med Röda
Korsets verksamhet brukar dock inte anges vara detta utan att de upptäckt en icke tidigare
uppmärksammad arbetskraftsreserv: hemmafruar som mot timpenning bidrog med en
mindre arbetsinsats utanför sitt eget hem. I sig var detta inget nytt. Röda Korset lutade sig
mot sin tradition där arbete i annans hem inte betraktades som ett ”arbete” med krav p˚a
speciell kompetens utöver detta att vara kvinna.
I den nämnda utredningen tog man i första hand fasta p˚a den l˚aga förvärvsfrekvensen
bland kvinnor i ˚aldern 40-60 ˚ar och den arbetskraftspotential som doldes där. Dessa borde
inrangeras i den statsstödda hemhjälpsverksamheten. 55 Ocks˚a Gunnar Sträng, som efterträdde
Möller som socialminister, uttalade sig i denna riktning när han menade att den
sociala hemhjälpsverksamhet, som Röda Korset givit ett exempel p˚a, ”vore av stort värde
för att öka trivseln bland v˚ara gamla och hjälpa dem att s˚a l˚angt möjligt slippa anlita anstaltsv˚ardens
begränsade resurser”. Han uppmärksammade ocks˚a personalfr˚agan.
”Särskilt värdefullt är det, att man lyckats tillvarata en del av de eljest delvis outnyttjade
arbetsförm˚aga och yrkesskicklighet hos erfarna husmödrar utanför arbetsmarknaden. Man
bör dock enligt min mening vara noga med att ge verksamheten s˚adana ordnade former, att
de inte förfelar sitt syfte. Det är av vikt att den anställda arbetskraften är av tillfredsställande
kvalitet, vilket fordrar att ersättningen - oberoende av de gamlas avgifter - fastställes med
hänsyn där till.” 56
Även de som hjälpte äldre borde s˚aledes ha ordentligt betalt.
Men n˚agonstans p˚a vägen släpper eller lättar Sträng p˚a kraven. I statsverkspropositionen
1954 kommenterade han kommitténs förslag och g˚ar emot en utvidgning av statsbidragen
för hemhjälp: hjälp i hemmen, alldeles särskilt till ˚aldringar är ”en utpräglat kommunal
angelägenhet”. 57
Det är s˚aledes redan utifr˚an dessa utg˚angspunkter tveksamt om man verkligen kan säga
att staten svängt om till förm˚an för omsorg i hemmet i av gamla.
Samtidigt genomfördes nämligen besluten om ˚alderdomshemmen. I början av 1950talet
lades grunden till den utbyggnad av v˚ard av sinnessjuka och kroniskt sjuka
54 Eliasson & Szebehely (1992), 145.
55 SOU 1952: 38, 9-17, 56, 95f.
56 Gunnar Sträng, Interpellationssvar i riksdagen onsdagen 12/3 1952.
57 Prop. 1954:1, bil. 7, tit. 15, 30f.