Barn och ¨aldreomsorg i Sverige

försörjningsnormer. Mellan 1947 och 1950 minskade mycket riktigt andelen äldre som
tvingades söka hjälp hos fattigv˚arden fr˚an 16 till sju procent. 46
Med dyrortsgraderade och inkomstprövade bostadstillägg och den sociala bostadspolitiken,
inte minst 1939 ˚ars beslut om statsbidrag för uppförande av pensionärshem (det vill
säga bostadshus speciellt reserverade för pensionärer men utan n˚agon omsorg kopplad till
dem) torde det inte r˚ada n˚agon tvekan om att fattigv˚ardens ansvar för de äldres boende
ocks˚a gjorts p˚a det hela taget obsolet. Vad skulle d˚a hända med ˚alderdomshemmen?
2.3.2 ˚Alderdomshemmen - fr˚an fattigv˚ard till offentlig omsorg
Helt bortglömda var nu inte ˚alderdomshemmen. Ur socialv˚ardskommittén hade fr˚agan om
˚alderdomshemmens framtida ställning brutits ut för en separat behandling. Som motiv uppgav
man att ”en reform p˚a detta omr˚ade i hög grad är beroende av en utbyggnad av vissa
andra v˚ardformer, särskilt för sinnessjuka, sinnesslöa och kroniskt sjuka”. I augusti 1945
tillkallades chefen för socialstyrelsen, Karl J. Höjer s˚a som sakkunnig och det blev i praktiken
han som utarbetade utredningen som presenterades redan sommaren ˚aret därp˚a.
Redan 1940 hade kommittén dock presenterat en inventering av ˚alderdomshemmen
och dess klientel. Av den framgick att det sekelgamla problemet med klientblandning fortfarande
var ett reellt problem. 14 procent av ˚alderdomshemsklientelet kunde bedömas som
”sinnesabnorma” med behov av v˚ard p˚a sinnessjukhus eller liknande anstalt, fem procent
bedömdes vara i behov av v˚ard p˚a hem för kroniskt sjuka. S˚a även om dessa v˚ardformer
byggdes ut, vilket utredningen förordade, s˚a skulle majoriteten av dem som bodde p˚a
˚alderdomshemmen inte beröras. Utredningen kunde ocks˚a sl˚a fast att dessa inte i första
hand var försörjningsfall, utan gamla människor som ”utan att behöva skötas p˚a v˚ardhem
likväl är i behov av den tillsyn och omv˚ardnad, som kan lämnas endast p˚a en anstalt eller
ett hem i egentlig mening”. Förvisso kan man ifr˚agasätta detta ”endast”, vilket ocks˚a kom
att göras.
Poängen här är dock att utredningen kunde visa att det fanns en icke föraktlig grupp
äldre som inte hjälptes enbart av folkpension och subventionerat boende - därför att de
inte klarade sig p˚a egen hand. I ˚alderdomshemsutredningen fördes denna nya situation
fram p˚a ett ytterst medvetet sätt; och man gör det genom att överföra principerna fr˚an
socialförsäkringarna ocks˚a till v˚arden.
Den övergripande fr˚agan är om det verkligen räcker med att genom ekonomisk hjälp
bereda trygghet mot nöd. Utredningens svar är nej. ”Av lika stor betydelse för medborgaren
är dock att han garanteras tillfälle för v˚ard när s˚adan är av behovet p˚akallad.” Och för
majoriteten av de äldre är det inte v˚ard p˚a sjukv˚ardsanstalt som dominerar utan ” behov av
omv˚ardnad och tillsyn”.
”Dessa ˚aldringars behov av anstaltsv˚ard är betingat helt av deras tillst˚and och har ingenting
att göra med deras ekonomiska ställning. För socialpolitiken bör det vara en angelägen
uppgift att bereda dem tillfälle till den omv˚ardnad, av vilken de äro i behov. En socialpolitik,
som inskränker sig till att lämna ˚aldringar och invalider folkpensioner men icke skapar
möjligheter till v˚ard för dem, som behöva s˚adan, är p˚a ett för dessa människor ödesdigert
sätt ofullständig och motsvarar icke humanitära krav.”
Enligt utredningen finns det därför inga skäl att tro att folkpensionsreformen kommer
minska behovet av platser p˚a ˚alderdomshem. I själva verket, menar de, är behovet
av omv˚ardnad mycket större än vad som hittills gjorts synligt, därför att m˚anga äldre dragit
sig för att söka omv˚ardnad p˚a de till fattigv˚arden knutna ˚alderdomshemmen samt att
˚alderdomshemmen p˚a m˚anga ställen i landet är överbelagda.
För att kunna leva upp till en human socialpolitik m˚aste s˚aledes även behoven av
46 Olofsson (1993), 42ff; Olsson (1993a), 95; Edelbalk (1994), 25.