Barn och ¨aldreomsorg i Sverige

fr˚an var tredje till varannan. Detta resultat överensstämmer med utvecklingen för befolkningen
i sin helhet, som umg˚as mer med släkt och vänner än för 20-talet ˚ar sedan. Trots att
allt fler äldre bor själva tycks inte ensamheten ha ökat, snarare tvärtom. 123
Det verkar emellertid som om man ocks˚a skulle kunna uttyda att en mindre grupp äldre
har blivit mer ensamma. Det finns goda skäl att anta att denna grupp best˚ar av ensamst˚aende
kvinnor i hög ˚alder utan egna barn i livet. Nästan var fjärde äldre ensamboende kvinna över
85 ˚ar uppger att hon har liten eller ingen alls kontakt med nära anhöriga. Det är nästan en
dubbelt s˚a stor andel som motsvarande situation bland män. Nästan 14 procent av kvinnorna
över 85 ˚ar uppger att de är socialt isolerade. Ocks˚a det en dubbelt s˚a stor andel som männen
i samma ˚aldersgrupp.
Man ska nu inte l˚ata sig luras varken av l˚aga eller höga procenttal. I slutet av 1980-talet
var drygt 73 000 äldre personer socialt isolerade. Även om andelen totalt sett inte är s˚a
stor, s˚a är det ett betydande antal människor som lever ett socialt utarmat liv. Och även
om andelen socialt isolerade är större bland riktigt gamla s˚a är majoriteten av de socialt
isolerade yngre än 85 ˚ar. 124
2.5.4 Hälsa och hjälpbehov
Vid 65 ˚ars ˚alder, det vill säga när pensions˚aldern inträder, är enligt ett sammanfattande
m˚att ungefär sex av tio i ˚aldersgruppen friska (de bedömer sitt allmänna hälsotillst˚and som
gott, är inte rörelsehindrade eller har nedsatt syn eller n˚agon annan sjukdom som p˚averkar
arbetsförm˚agan). Med stigande ˚alder minskar andelen friska. I ˚aldersgruppen över 85 ˚ar är
inte mer än 20 procent friska enligt detta m˚att.
Sett över en längre tidsperiod finns b˚ade konstans och förändring i de äldres hälsa.
En större andel bedömer i dag sitt hälsotillst˚and som gott än 1980. Andelen med nedsatt
arbetsförm˚aga och rörelsehinder har ocks˚a minskat. Det verkar som om de nya pensionärsgenerationerna
är friskare än de gamla generationerna.
Utvecklingen är emellertid inte entydig. Andelen som uppger att de har en l˚angvarig
sjukdom var lika stor i slutet av 1980-talet som i mitten p˚a 1970-talet. I de äldre
˚aldersgrupperna har andelen med sv˚ara besvär av l˚angvarig sjukdom och i hög grad nedsatt
arbetsförm˚aga ökat n˚agot. Eftersom denna grupp sedan mitten av 1975 ökat mycket kraftigt
har vi därmed mycket fler äldre med d˚alig hälsa.
Hälsan är ocks˚a, som jag tidigare erinrat om, ojämnt fördelad. Före detta arbetare har
sämre hälsa än före detta tjänstemän. Tjänstemän tycks kunna blir mellan fem och tio ˚ar
äldre innan de blir lika sjuka som arbetare. Sett i befolkningen i sin helhet har denna skillnad
dessutom ökat under 1980-talet. Man kan ocks˚a befara att de nya kohorterna bland
kvinnorna i ökande utsträckning kommer ha en sämre hälsoutveckling. Den ökade spridningen
i befolkningens hälsa hänför sig nämligen främst till att arbetarekvinnor släpar efter
medelklasskvinnorna i hälsoutveckling. En rad studier tyder p˚a att en stor grupp kvinnor
under 1980-talet f˚att sämre arbetsmiljö och sämre hälsa. Det finns s˚aledes skäl att tro att
när den generation kvinnor, där majoriteten förvärvsarbetat, g˚ar i pension s˚a kommer hälsan
bland de äldre försämras och klasskillnaderna i hälsa förstärkas. Detta rör ocks˚a den grupp
som i störst utsträckning blir mycket gamla och lever ensamma. 125
Att uppskatta hur väl de äldres behov av hjälp tillgodoses är givetvis sv˚art, ytterst vilar
det p˚a det äldres egen uppskattning. I ˚aldersgruppen 75 - 84 ˚ar uppger 66 procent (av ej
institutionsboende) att de inte f˚ar n˚agon hjälp och inte behöver n˚agon heller, motsvarande
andel bland 85 ˚ar och upp˚at är 32 procent.
123 Se äv Szebehelly (1994b) som tar upp fr˚agan om den utbyggda äldreomsorgen lett till sämre
relationer mellan familjemedlemmar och visar att detta inte stämmer.
124 SOU 1977: 99, 170ff; SCB (1993a), 66ff, bilaga 1 tabell 1, tabell 6.
125 SCB (1993a); Socialstyrelsen (1994); Antman & Gustafsson (1995).