Untitled

102
Säng. 8. Att det svåra såret tå|)])a,
Att den onda jjorteii stäiiua:
EJ del ringaste det liåtar.
Dännner ej det allra minsta.
Ren af smiirtan han hcsviiras.
Svårare hans ph^iior hlilVa:
fiamle Irvgue A^ äinäniuinen
Hdrjar då att 1 ii 1 1 ert gråta.
Spilnner lalen uti redet ,
:l[{). Brune tralVaren fur släden.
Sjelf i .siäden sig han slänger.
Sätter sig i granna skrindan.
Slog .sin raske häst med s])rM'l.
Smällde till med perlesniirten :
Fålen sjtrang (leh 1'iirden franded.
Släden skrann (xdi vägen aftog.
SliUligeu en by sig närmar,
Trenne vägar honom nmt a.
(iande trygiie Wiiinämoinen
:l:ii). Åker liings den lägsla vägen,
'l'ill den nedersta Idand gårdar.
Der han .spörjer öfver trösk(dn :
"Finnes kan.skc här i gården
Den som Jernets dåd hesåge.
Som en hjeltes smärtor kände.
S(nn IVirmådde plågor slillay
Satt ett barn på stugngollVet .
Liten gosse närmast ugnen,
Denne svarar då 0(di säger:
•yM). "bds-e linnes hiir i -ården