Untitled

293 .
Men hans klo mot klippan slinter, Säng. 19.
Återstudsai- ifrån berget;
Gäddan djker da i vågen,
Vattnets odjnr löst sig sliter
Utiir örnens klor, den starkes,
Ur den stora fogelns grabbtag;
Sår hon bar vid sidobenen,
Djupa hål vid skulderbladen.
Örnen nu, med sina jernklor,
270. Gör försök för tredje gången;
Hvita skimrade hans vingar.
Lågor sköto ur hans ögon.
Gäddan fattar han med klorna.
Griper tag i vatfenhunden
Lyftar nu dea stora fisken,
, ,
Höjer slutligt vattnets odjur
Upp ur elfvens djupa vågor.
Upp till vattnets klara jia.
Örnen så, med starka jernklor,
280. Denna tredje gång omsider
Fångade den stora gäddan,
Tuonis Hinka, feta fjäUfisk,
Ur den svarta Tuoni-elfven
Djupt i Manala, det låga;
Vattnet flöt ej mer som vatten
För de tjäll som fisken fällde;
Luften såsom luft ej kändes
För de fjädrar örnen mistat.
Örnen nu med sina jernklor
290. Bär den fjällbetäekta gäddan