Untitled

124
Säng. 9. Uliin .•^niäHa uns till nanmel.
öliO. Utan skäl till minsta klagan.
Dcrpå gamle "NVäinämöineii
LyTter (igat u])]) un it h(ijdou
Och en tacksam liiick lian siuidci
Upp emot den höga himlen;
Höjande sin röst han säger
Och med dessa ord han fålar:
"Diidan utgår nåden städse,
Diidan kommer kiinda stödet:
Uppifrån ilvw IniLiu himlen,
570. Från den makt scmi allting skapa
"Dig, o .Tumala, jag prisar.
Dig, o ska])are, allena.
Att ditt bistånd mig du gilVit
:\lig ditt kända stöd lorlänat
Uti dessa svåra plågor,
Bragta af det hvassa jernet!'''
Derpå gamle AVäinäuuiinen
Yttrade ännu och sade
"'Icke må det framtidsslägte,
580. Som u]ipvexer hädanel'ter.
Uj)i)å
trots en farkost timra.
Uppå skryt ej ens ett vrängel
Gud utmäter vädjoloppet.
Skaparen bestämmer slutet,
Mannens kunskap gör det icke,
Ej deu starke ens förmår det!"
:
.