Untitled

241
Yttrar dcsHa ord uch «äger: Sång. 17.
"'Menskåns triil, slå iiti[) ur hvilan,
Ur dill slummor under jorden,
Ur den långa sömn du sofvit!''''
Wipunen, den sångförfarne,
Vaknar genast upp ur sömnen,
Känner att han hårdt är träffad.
Plågas af en häftig smärta,
Biter uti Wäinös jernstör,
90. I det ölVa, mjuka jernet,
Kan dock icke stålet bila,
Icke äta jernets hjerta.
Härvid, medan Wäinämöinen
Tätt vid munnens rand har stannat,
Snafvar lian med högra foten,
Slinter jjlölsligt med den venstra
In i gapet på den gamle,
Halkar ned uti hans käftai".
Wipunen, den sångförfarne,
100. Öppnar straxt sin mun än mera.
Vidgar sina begge käftar.
Slukar mannen och hans klinga.
Sväljer ner uti sin strupe
Gamle trjgge Wäinämöinen.
Wipunen, den sångförfarne,
Tar till orda nu och säger:
^'Mycket jag i tiden ätit.
Ätit får och ätit getter.
Ätit en och annan gallko,
110. Ätit mången galt derjenite,
16