Untitled

110
Säng. 9. Da del hörde elden iiiiiniias.
, Hårda ord lornam om elden.
"Sade .smeden Ilmarinen:
"Var liänifver ej bekymrad!
friden ej .'^in frände bränner,
(u')V sin släkting ingen .^kada I
När du nalkas elden.s stugor.
Kommer in i lågans l)oning,
Vexer dii oeh l)lifver vacker.
l.")(i. Skjuter u])i) och blir nirträfUig,
Cr()rs till gf)da svärd ål niänner,
Och. for qvinno-band. till toTsar.
"Men alltsedan denna dagen
Jernet va.skades ur kä,rret
Sköljdes upp utur det våta,
llemtadcs till smedens ässja.
"Smeden bringar det i elden.
Drifver det uti sin äs.sja;
1'ustar en gång, pustar tvenne ,
Kio. Tustar äfven tredje gången.
Jernet llvter som en välling.
Pöser upp, likt slagg, i bläsor.
Likt en hvetedeg det rinner,
Likt en blandning utaf råamjcil.
Uti smedens stora låga.
Uti eldens starka hetta.
"2^u det arma jernet ropar:
"O du smed, o Ilmarinen,
IJyck mig ulur delta läge,.
no. Lr den röda eldens pina!*''