Untitled

399
Gärdets allra liigsfa vidja. Säng. 24.
410. Gärdselstören länst pä åkern,
Som jag upprest IVirr som liten,
Som jag flätat hop som flicka.
""Och miu moders gamla gallko,
•Som jag i min ungdom vattnat.
Som jag skött, då den var liten,
Hör jag matt emot mig rama.
På den vida gårdens spånhög.
Hemmets snöbetäekta marker:
Kanske äfven den mig känner,
420. Vet att jag är hemmets dotter.
''Och min faders häst, den gamle,
Som jag nnifade som liten,
Som jag fodrat förr som Hicka,
Hör jag kraftlöst mot mig gnägga,
På den vida gårdens spånhög,
Hemmets snöbetäekta marker:
Kanske äfven den mig känner,
Vet att jag är gårdens dotter.
"Och min broders gamle gårdshund.
430. Som jag matat i min barndom.
Som jag lärde in som flicka
Hör jag svagt emot mig skälla,
På den vida gårdens spånhög,
Hemmets snöbetäekta marker:
Kanske äfven den mig känner.
Vet att jag är gårdens dotter.
"Andra torde ej mig känna,
När till hemmets gård jag kommer,
,