Untitled

289
Att de mina steg ej höra, Säng. 19.
Ej för mig till tlykten taga!'^
Ulfven innankort han betslar.
Fängslar björnen i sin jern-ked
Uppå Tuonis vida nioar,
Djupt uti den blåa skogen .
Säger, när han återkommit:
''Gif mig, gumma, nu din dotter!
Jag har medfört Tuoni -björnen,
150. Betslad Manas ulf jag hitbragt.^
Det var Pohjolas värdinna,
Hon till orda tog och sade:
'''Då skall allan åt dig gifvas,
Då först blir din blå-and färdig,
När du fått den stora gäddan
Flodens tlinka, feta fjällfisk,
Ur den svarta Tuoni-elfven,
Djupt i Manala, det låga,
Utan att du not begagnar
IGO. Eller någon hand-not nj^ttjar;
Hundra gått att henne fånga.
Icke en har återkommit. ''>
Smeden gripes nu af oro.
Råkar i allt större trångmål.
Stiger in i jungfruburen,
Yttrar dessa ord och säger:
"Äter är ett värf mig ålagdt.
Ännu bättre än de förra:
Alf få upj) den stora gäddan,
170. Flodens ilinka, feta fjällfisk.
,