Untitled

294
Sång. 19. Upp ])å ollon-eken.s gi-enar,
TJpp i fallens rika krona:
Här lian .smakar .sjelf på fi.sken,
(Täddau.s mage np]j han ristar.
Sliter derpå upp des.s bröstlicn.
Lö.sgör .slutligen dess hulViid.
Sade smeden Ilmarinen:
"O du örn, du olycksdigre
Säg hvad är du iVir en iVtgel,
ROO. Hvad slags kräk kan du vi\\ vara
Då [Kl denna fisk du .-^niakai-.
Då du ristar uj)|) dess mage.
Sliter uj)p jennäl dess lu-(isfl)en
Oeh afskiljer giiddans hiilVud?"
Örnen, med de starka jernklor,
Vredgas högt och börjar flyga.
Höjer sig i luriciis rymder.
Mot det långa m(diicts kaiilcr:
Skyar skälfva, liimlar dåna.
^ilO. Luftens lock i lutning bringas.
Ukkos båge sönderbrister.
Månens horn i stycken Calla.
Derpå smeden Hmarineii
Sjelf tar med sig gäddans InilVud
Till en gåfva åt sin svärmor,
Yttrar dessa ord och säger:
"Detta duga skall för evigt
Till en stol i Pohja-gården I'-
Derpå tager han till orda.
320. Höjer sjdf sin rn^t oeh säger;
!